Jag har en hall, ja det har de flesta naturligtvis men min är inte så rolig.
Av någon anledning så tyckte mitt bostadsbolag att det var okej att ha två olika tapeter i detta utrymme och även om de åtminstone går i samma färg så tycker inte jag detsamma. Eller vad tycks?


Tapetbyte mitt på vägg, den nya fondväggen?

Nu har jag retat mig på detta i snart två år och har äntligen köpt hem lite färg som ska få det en anings mer enhetligt.
I sann Simon & Thomas-anda så drar den åt det lila hållet! Fast valet föll åt det hållet sedan en god vän hade den goda smaken att få in mig på det spåret så vi var minsann före!

Så kom den alltså, snön, som så många blir så överraskade över att den faller i år igen...
Många suckar och jag är en av dem(iaf just nu), inga vinterdäck på bilen, inga lämpliga snömoddsskor, långhårig hund, kallt om fingrarna (ja, jag vet att det finns något som kallas vantar men jag har aldrig riktigt gillat det påfundet av någon konstig anledning). Katten ville inte ens gå ut och nosa på det otäcka vita som föll. Men en i familjen blev iaf glad!


Den lille sonen i snöyran

I mina försök att gå tillbaka i tiden så letade jag reda på min äldsta hästpärm, du vet den där som man satte in minsta lilla grej i. Strax bakom Hallingsfall -88 hittade jag ett diplom... "För mest uppmärksammade avsittning"!
Minnesbilder dök genast upp. Uppvisningar på ortens hockeyrink, mycket folk som tittade på, maskeradstafetthoppning, tomtedräkt, mycket uppsplet häst. I say no more... Kanske inte så konstigt att min mamma tyckte att hästar var stora opålitliga djur?

Återigen var lyckan fullkomlig! Ännu en gång skulle jag till Hallingsfall, mitt favoritställe.
Lite smått nervös var jag allt  när jag ställde in väskorna i blå rummet (skulle några gamla kompisar dyka upp, vilken häst skulle jag få?), så jag skyndade mig att få iväg föräldrarna som i år förstod vinken... Årets kärlek hette Orkan, en mörkbrun korsning halvblod/nordsvensk på ca 160 cm med världens lenaste och slappaste mule! Sitt namn till trots så var inte Orkan den allra snabbaste häst jag suttit på, inte heller den piggaste men vi kämpade på under våra tio dagar . Vi klarade tom av terrängbanan på godkänd tid vilket enligt min ridlärare Sofia var en bedrift! Snällare häst att pyssla med fanns inte och jag fick faktiskt med mig ett "bäst skötta häst"-diplom hem. Andra saker jag minns från det här året var Sofias ledarhäst, en fd travare med det fantasifulla namnet Travar´n. Travarn´n var en riktigt smart häst och vi fick efter varje uteritt byta ord för trav och galopp för annars for han iväg och lämnade oss andra till vårt öde.  Han hade även memorerat ridvägarna mycket noga och kunde mitt under en galopp svänga av på någon liten stig innan någon hade hunnit fatta vad som hände. Så märkliga ledarhästar är inget nytt påfund... 
Detta året var vi inte ute på någon nattritt (året innan blev vi väckta vid tolvtiden och fick ge oss ut på rundan som går "bakom" Hallingsfall, spännande med åska vid horisonten) istället fick vi bege oss ut på en morgonritt till Tumbo där vi fick prova deras terrängbana.
På den här tiden var det tradition att åka till Tumbo och möta  tumbobarnen i brännboll så det gjorde vi naturligtvis i år också. Där sprang vi omkring i hagen bredvid paddocken, självklart med några hästar som sällskap och om jag inte minns fel så dök George upp och härmade "Apan"...
Hästarna som fanns på Hallingsfall det här året var; Orkan, Zolei, Travar´n, Pondus, Miola, Ronja, Caaba, Gimmic, Robella, Pelle(Yes, just den Pelle ifrån sången),Tornado(även han en liten slöing), Catenka, Lampos, Hebe, Peija, Pontus, Pius, Molly, Pirat, Zingo(som fick tillbringa rätt mycket tid på Hallingsfall eftersom han rymde ur hagen på Tumbo), Picasso, Petronella, Roseye samt hennes föl för året; Pepita.
Detta året gick Sofia och Soile in stenhårt för att lära lägerbarnen vilken färg på vattenhinken hästarna föredrar. Och vattenkriget var igång...
Och inget läger utan spökrunda, halmgubbe i Krokis lada, mystiska ljud från skogen, spökryttare dök upp, kall spagetti kastades och fantasin skenade...
Jag får inte glömma bort buset! Buset mellan ledarna på Hallingsfall och Tumbo! Detta året innebar det en öppnad surströmmingsburk (med Georges goda minne) som gömts inne på ledarnas rum, det luktade i hela huset. Samt alla träns som en morgon var fint upphängda i trädet bredvid pumpen. Något som man naturligtvis fortsatte med när man gick från lägerbarn till ledare...
Hallingsfall hade allt det där ett läger skulle ha och lite till och trots alla år som jag senare tillbringade på Tumbo så är det ändå Hallingsfall som ligger närmast hjärtat.

Livet på Tumbo har under de senaste ca 10 åren varit något väldigt speciellt. Där har många scener utspelat sig som lätt skulle passa in i  den värsta doku-såpan; vänner har ställts mot varandra,  lögner har uttalats, påtryckningar i olika former har skett, folk har slitit sitt hår och blivit halvt galna av trötthet och bekymmer över verksamheten, ja listan kan göras hur lång som helst men ändå har allt detta inte lyckats att förta det Tumbo som finns i mitt hjärta!

Jag glömmer aldrig den dagen då jag för första gången satte min fot på Hallingsfall. Vilken lycka!  Vilket underbart ställe, vilket underbart liv för en hästtjej. Först fick jag provrida Falladin (som faktiskt var min sköthäst på min lilla ridskola där hemma) men han var en anings för stor och stark för mig att rida på så jag fick istället Miola som min häst. Sedan följde tio underbara dagar fyllda av hästglädje och jag ville inte alls åka hem när de var slut. Som så många andra tjöt jag som en gris på vägen hem, vill minnas att mina föräldrar hotade att släppa av mig mitt i skogen om jag inte slutade...
En halv evighet har gått sedan dess men jag minns det som igår. Hugga-bugga, Musse Pigg, Öknen, spökrundor, nattritter, Jag vill ha, vattenkrig,,, Vilka minnen...

Samordnaren på min förskola sa att chefen hade pratat om att handsprit var bra för att stoppa sjukdomar som annars lätt går runt och runt. Hallå? Knappast något märkligt! Eftersom jag jobbar i kök så är handhygienen bland det viktigaste och jag spritar händerna titt som tätt.  Lite senare så läste jag ett urdrag av undersökningen som smittskyddinstitutet tydligen har gjort. Själva tanken var inte att personalen skulle bli duktigare på att tvätta händerna och så utan det viktigaste var att barnen skulle göra det. Efter varje tvätt av händerna ska alltså lilla Fia lära sig att man måste sprita händerna för annars blir man sjuk? Vilka signaler skickar detta till riktigt små barn? Ska vi skapa små bacillneurotiker redan på förskolan? Och när vårt allt renare leverna troligtvis har ett finger med i spelet när allergier blir allt vanligare så kan man ju undra om detta påfund inte är att göra sig en ren björntjänst ?   Vad är det då som var så  väldigt lyckat med utgången av den här undersökningen? Jo, antalet sjukdagar för småttingarnas föräldrar sjunker vilket sparar en hel del pengar i sjukersättning. Frågan är det är värt det?

Läs mera här...  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3537334.ab

En och annan märklig varelse har funnit sitt hem vid vår lilla stuga...


Här har pappa grävmaskinisten varit i farten, sådana här kan man se lite varstans i de östgötska skogarna!


Kamouflagecocker?

För lite drygt en månads sedan så kom Selma att flytta till oss. Det var definitivt med blandade känslor som denna lilla katt mottogs i familjen. Mamman tyckte att det var rätt mysigt, lille pojken var överlycklig, store pojken tyckte att det var helt okej eftersom Blondie i stort sett flyttade in i hans rum och Blondie själv tyckte nog att det var väldigt  jobbigt.
Helt plötsligt så kom en liten grå dammtuss att diktera livet för en bekväm liten cockerfröken! Den grå dammtussen fräste och fnös så fort Blondie kom i närheten och Blondie som verkligen inte gör en fluga förnär var rätt så besvärad. Dessutom så åt dammtussen av hennes mat!
Men för det mesta så knyts vänskapsband när rädsla och okunskap försvinner, så även i detta fallet. Nu delar de soffa/korg/säng/leksaker/vattenskål, gränsen går vid matskålarna som har fått flyttats runt för att  båda ska få ha sin mat ifred...