dagens fynd...
Förutom en himla massa flugor och några myggor så var mamman och hunden ensamma i skogen, så vi kunde gå med näsan i backen i lugn och ro...
skolstart...
Ja ni, nu är skolan igång igen för hela familjen. Grabbarna studsade piggt och glatt upp ur sängarna igår för att traska iväg strax före åtta. Tänka sig att jag har två högstadieungar numera, undrar vart åren har tagit vägen? För inte var det längesedan de här två for omkring hemma...
För min del innebar dagen en tur till Linköping för kursintroduktion och en föreläsning om människa-maskin-interaktion. Det senare ska göras en lite större djupdykning i och resultera i en poster som i stort sett förklarar varför en sak är lätt eller svår att använda sig av ur ett kognitionspsykologiskt perspektiv. Spännande...
Nu ska lilla hunden och jag ge oss ut på en skogspromenad i det härliga vädret. Återstår att se om vi får med oss något hem eller om vi träffar på något spännande...
Här är skruttarna tre respektive två år...
För min del innebar dagen en tur till Linköping för kursintroduktion och en föreläsning om människa-maskin-interaktion. Det senare ska göras en lite större djupdykning i och resultera i en poster som i stort sett förklarar varför en sak är lätt eller svår att använda sig av ur ett kognitionspsykologiskt perspektiv. Spännande...
Nu ska lilla hunden och jag ge oss ut på en skogspromenad i det härliga vädret. Återstår att se om vi får med oss något hem eller om vi träffar på något spännande...
big mistake...
Att få för sig att frosta av frysen när man egentligen borde komma i säng skapligt. Otroligt dum idé!
före och efter...
Har länge funderat på att fixa till en läshörna här hemma. Efter att ha lagt ut lite trådar här och var om vad jag letade efter så fick jag äntligen napp idag. Väninnan i grannbyn tipsade mig och iväg for jag och lilla bilen. Efter lite inpackning och ompackning i bilen samt lite mer bärande så blev det så här;
Så nu ska jag bara göra mig av med bordet...
Och såhär såg det ut före;
Så nu ska jag bara göra mig av med bordet...
tack och lov för fungerande nätverk...
Igår blev jag ombedd att agera lite taxiverksamhet frampå kvällen. Logistiken gick inte ihop sig för vännen i grannbyn när det var dags för kiosk+fotbollsträning+annan träning och jag åkte dit för att skjutsa någon hem, någon från träning och någon till träning...
Inte så komplicerat kan man tycka. Men lilla bilen hade en helt annan åsikt! Halvvägs genom skjutsandet tyckte den nämligen att nu fick det banne mig vara nog! På parkeringen vid Södragården gav den upp. Helt och hållet, vägrade ens dra ett andetag. Puffade lite trött rök från batteriet och mig veterligen ska det inte komma någon rök från det hållet på en bil. Ska det ryka ska det göra det från de bakre regionerna av ett dylikt fordon.
Vännens make som lite påpassligt hade hand om fotbollskiosken för kvällen ställde upp med startkablar men si det hjälpte inte ett skvatt. Fler trötta rökpuffar var det enda resultatet.
Så där står man en onsdagskväll i Mjölby med en son på vift som skulle hämtats vid det laget och en bil som helst borde få komma hem till sin egen parkering. Ett samtal till bilmeken som direkt ställde upp och kom farande med ett nytt batteri, en bogseringslina och ett hopp om att det var det förstnämnda som behövdes för att få bilen på bättre tankar. Ett annat samtal till brodern med frågan om han kunde hämta den store sonen i Strålsnäs eftersom jag inte visste när eller hur jag skulle komma hem. Det var lugnt fick jag till svar och två våfflor senare var han på väg...
En liten stund senare var bilmeken på plats och kunde snart konstatera att det inte var lilla bilen i sig som hade dragit sitt sista andetag utan att det var batteriet som hade kortslutit sig själv (hur nu det går till) och efter att han skruvat fast det nya batteriet så kunde jag helt på egen hand ta mig hem igen. Skönt!
En liten stund såg jag framför mig hur min lön skulle gå till helt andra saker än vad jag planerat att de skulle gå till, ett batteri är ändå en skapligt billig lösning på bilproblem...
Så, tack och lov för folk som ställer upp när de som mest behövs! Jag är tacksam över att ha sådana personer i min närhet, utan er hade jag fortfarande stått som ett fån på en parkering i grannbyn... :-D
(Och tack och lov för att det hände i grannbyn och inte i någon stad ännu längre bort!)
Inte så komplicerat kan man tycka. Men lilla bilen hade en helt annan åsikt! Halvvägs genom skjutsandet tyckte den nämligen att nu fick det banne mig vara nog! På parkeringen vid Södragården gav den upp. Helt och hållet, vägrade ens dra ett andetag. Puffade lite trött rök från batteriet och mig veterligen ska det inte komma någon rök från det hållet på en bil. Ska det ryka ska det göra det från de bakre regionerna av ett dylikt fordon.
Vännens make som lite påpassligt hade hand om fotbollskiosken för kvällen ställde upp med startkablar men si det hjälpte inte ett skvatt. Fler trötta rökpuffar var det enda resultatet.
Så där står man en onsdagskväll i Mjölby med en son på vift som skulle hämtats vid det laget och en bil som helst borde få komma hem till sin egen parkering. Ett samtal till bilmeken som direkt ställde upp och kom farande med ett nytt batteri, en bogseringslina och ett hopp om att det var det förstnämnda som behövdes för att få bilen på bättre tankar. Ett annat samtal till brodern med frågan om han kunde hämta den store sonen i Strålsnäs eftersom jag inte visste när eller hur jag skulle komma hem. Det var lugnt fick jag till svar och två våfflor senare var han på väg...
En liten stund senare var bilmeken på plats och kunde snart konstatera att det inte var lilla bilen i sig som hade dragit sitt sista andetag utan att det var batteriet som hade kortslutit sig själv (hur nu det går till) och efter att han skruvat fast det nya batteriet så kunde jag helt på egen hand ta mig hem igen. Skönt!
En liten stund såg jag framför mig hur min lön skulle gå till helt andra saker än vad jag planerat att de skulle gå till, ett batteri är ändå en skapligt billig lösning på bilproblem...
Så, tack och lov för folk som ställer upp när de som mest behövs! Jag är tacksam över att ha sådana personer i min närhet, utan er hade jag fortfarande stått som ett fån på en parkering i grannbyn... :-D
(Och tack och lov för att det hände i grannbyn och inte i någon stad ännu längre bort!)
nybakat...
Blev sugen på lite nybakat bröd, letade efter något nytt recept och hittade detta som är gjort i ett nafs. Med tanke på hur de smakade så lär de gå åt ungefär lika fort... :-)
Snabba frallor
1,5 pkt jäst
50 g smör
5 dl vatten
1/2 msk salt
1 msk socker
12 dl vetemjöl
Smält smöret, häll i vattnet och värm tills det är 37 grader. Smula jästen i en bunke och häll degvätskan över, rör om tills den har lösts upp (jästen alltså). Häll i socker och salt. Arbeta in mjölet, tills det blir en smidig deg. Knåda degen i 5 minuter. Dela degen i 20 bitar. Rulla till bullar och låt jäsa i 15 minuter.
Grädda frallorna i mitten av ugnen i 250 grader, ca 7 minuter.
Klart!
Bästa stället en solig morgon...
Bästa stället en solig morgon...
räddade från fiskpinnarna...
Eftersom det står frysrensning på schemat inom det snaraste så innebär det att menyn för de närmsta dagarna i stort sett är en innehållsförteckning över frysinnehållet; fiskpinnar, falukorv, mer fiskpinnar, en himla stor fläskkarré, spenat och dill. Massor av spenat och dill! Ett par burkar kantareller kan man också hitta i en av fryslådorna och nog ska det gå att få ihop några måltider av detta. Vi blev dock räddade från fiskpinnarna just i kväll, bilen styrdes istället mot grannbyn och en trevlig om än rätt så kort grillkväll.
en mellandag...
Idag har det varit en riktig mellandag. En sådan där dag som det inte blir något vettigt av alls!
Det började redan imorse med att ryggen lite fint påpekade att den behövde lite semester från resten av kroppen och att om den inte fick det så skulle den minsann visa vad den gick för. Jag försökte lite lirkande förklara för ryggen att om den tog semster så skulle det inte bli så roligt för resten av kroppen eftersom den faktiskt bär upp en hel del av nämnda kropp och att den för det mesta gör ett riktigt bra jobb med det! Efter lite uppmjukande smicker så gick den med på att åtminstone stanna där den brukar vara mot löfte om att få ta det lite lugnt under dagen.
Lite jobb fick ryggen ändå lov att stå ut med, tvättider växer inte på träd i det här huset men utöver det har jag fått hitta på saker som är jobbigare för andra delar än ryggen. Det resulterade i att bok nr 2 i sommarläsningshögen blev läst, en rörande historia om hur man kan hjälpa små barn i svåra kriser, lite avkopplande samtidigt som det blev en liten mild uppväckning av hjärnan inför den kommande terminsstarten. Dessutom blev det lite planerande över höstens fotbollssäsong och nej, jag har inte slagit i huvudet och blivit allmänt fotbollsintresserad utan det handlar fortfarande om den lille sonens idrottsutövande!
Eftersom jag var i planeringsmode så påbörjades även skrivandet av the inköpslista. Nu menar jag inte den där vanliga inköpslistan som man brukar ha med sig när man vecko/månadshandlar utan det handlar om listan som krävs för att fylla skafferi/kyl/frys efter att ha haft ett minimum av inkomster under sommaren (fattig student...). Det står även en välbehövlig avfrostning av frysen på tur så ni kanske anar hur ekande tomt det börjar bli i diverse skåp här hemma och det avspeglar sig på listan, skulle nästan vilja påstå att sambandet är linjärt. Frågan är om jag behöver låna en släpkärra för att få hem allt när det är dags...
Eftersom ryggen nu verkar ha kommit över sin önskan om ledighet, tänk vad lite vila kan göra, så ska den lilla hunden få sig en längre promenad påföljd av en dusch eftersom psykoperioden äntligen är över! Den senare aktiviteten är dock inte så uppskattad men vill man vara fin (och lukta gott) får man lida pin!
Om den lille sonen visste att han kallas för just den lille sonen här i bloggen så skulle han förmodligen bli lite sur, han fyller ju snart 13...
Det började redan imorse med att ryggen lite fint påpekade att den behövde lite semester från resten av kroppen och att om den inte fick det så skulle den minsann visa vad den gick för. Jag försökte lite lirkande förklara för ryggen att om den tog semster så skulle det inte bli så roligt för resten av kroppen eftersom den faktiskt bär upp en hel del av nämnda kropp och att den för det mesta gör ett riktigt bra jobb med det! Efter lite uppmjukande smicker så gick den med på att åtminstone stanna där den brukar vara mot löfte om att få ta det lite lugnt under dagen.
Lite jobb fick ryggen ändå lov att stå ut med, tvättider växer inte på träd i det här huset men utöver det har jag fått hitta på saker som är jobbigare för andra delar än ryggen. Det resulterade i att bok nr 2 i sommarläsningshögen blev läst, en rörande historia om hur man kan hjälpa små barn i svåra kriser, lite avkopplande samtidigt som det blev en liten mild uppväckning av hjärnan inför den kommande terminsstarten. Dessutom blev det lite planerande över höstens fotbollssäsong och nej, jag har inte slagit i huvudet och blivit allmänt fotbollsintresserad utan det handlar fortfarande om den lille sonens idrottsutövande!
Eftersom jag var i planeringsmode så påbörjades även skrivandet av the inköpslista. Nu menar jag inte den där vanliga inköpslistan som man brukar ha med sig när man vecko/månadshandlar utan det handlar om listan som krävs för att fylla skafferi/kyl/frys efter att ha haft ett minimum av inkomster under sommaren (fattig student...). Det står även en välbehövlig avfrostning av frysen på tur så ni kanske anar hur ekande tomt det börjar bli i diverse skåp här hemma och det avspeglar sig på listan, skulle nästan vilja påstå att sambandet är linjärt. Frågan är om jag behöver låna en släpkärra för att få hem allt när det är dags...
Eftersom ryggen nu verkar ha kommit över sin önskan om ledighet, tänk vad lite vila kan göra, så ska den lilla hunden få sig en längre promenad påföljd av en dusch eftersom psykoperioden äntligen är över! Den senare aktiviteten är dock inte så uppskattad men vill man vara fin (och lukta gott) får man lida pin!
Om den lille sonen visste att han kallas för just den lille sonen här i bloggen så skulle han förmodligen bli lite sur, han fyller ju snart 13...
för er som funderar över det här med ordklasser...
Substantiv är ord som du sätter 'fan' & 'jävel' efter; klockfan, gubbjävel, hammarjävel mm. Adjektiv är ord som du sätter 'skit' före; skitbra, skitsnygg, skithäftig osv. Verb är ord som du sätter 'utav helvete' efter; drack utav helvete, dansade utav helvete, körde utav helvete etc. Så nu är det skitenkelt för ungjävlarna att lära sig utav helvete!
Till skillnad från ramsan en annan fick lära sig i skolan;
Substantiv är namn på ting såsom klocka, hatt och ring
Verb är sådant som man gör springer, hoppar, tutar, kör
Adjektiv är hur man är, såsom liten, rund och skär.
Till skillnad från ramsan en annan fick lära sig i skolan;
Substantiv är namn på ting såsom klocka, hatt och ring
Verb är sådant som man gör springer, hoppar, tutar, kör
Adjektiv är hur man är, såsom liten, rund och skär.
minisemester...
Eftersom jag var ledig i två dagar och det var så trist att sitta själv här hemma så bestämde jag mig för att spendera dessa dagar i Blåvik istället.
Väl där blev det en härlig långpromenad i skogen där jag kunde konstatera att lilla psykohunden inte har en tillstymmelse till jaktinstinkt...
Inte minsta lilla reaktion när mamma Älg med tillhörande två kalvar skuttade över vägen strax framför oss, tror jag reagerade mer eftersom jag tyckte att det kändes en anings kymigt att bli utstirrad av tre par älgögon när vi tassade förbi på vägen. Med hem efter promenaden kom några kantareller, lite fyllning till blåbärspajen samt ett gäng fästingar.
Någonstans till vänster om mittenbjörken står familjen Älg...
Härlig kväll på verandan... Ute var det sådär tyst att man upptäcker att man faktiskt har lite tinnitus.
Idag upptäckte jag dock att det fanns lite jaktinstinkt i lilla Blondie trots allt, vi har helt enkelt inte hittat hennes rätta kall förrens nu. Ni har ingen aning om hur mycket energi en liten, mycket hårig hund kan lägga på att leta grodor! Japp, så är det, det är en grodhund jag har!
Så här trött blir man av att jaga grodor...
Vi fick också lite oväntat besök under dagen. Först ut var pappa som fått för sig att det skulle klyvas ved i värmen och på eftermiddagen flög det in en annan krabat som säkerligen blev betydligt mer chockad än Blondie och mig över vad han tagit sig till...
Passade även på att testa den nya dammsugaren i stugan genom att städa bilen (behövligt? japp!). Då var det någon som fick nog av att semestra och demonstrativt försökte visa att det var dags att åka hem genom att vägra gå ut ur buren något mer...
Ge dig matte, jag vill hem!
Väl där blev det en härlig långpromenad i skogen där jag kunde konstatera att lilla psykohunden inte har en tillstymmelse till jaktinstinkt...
Inte minsta lilla reaktion när mamma Älg med tillhörande två kalvar skuttade över vägen strax framför oss, tror jag reagerade mer eftersom jag tyckte att det kändes en anings kymigt att bli utstirrad av tre par älgögon när vi tassade förbi på vägen. Med hem efter promenaden kom några kantareller, lite fyllning till blåbärspajen samt ett gäng fästingar.
Någonstans till vänster om mittenbjörken står familjen Älg...
Härlig kväll på verandan... Ute var det sådär tyst att man upptäcker att man faktiskt har lite tinnitus.
Idag upptäckte jag dock att det fanns lite jaktinstinkt i lilla Blondie trots allt, vi har helt enkelt inte hittat hennes rätta kall förrens nu. Ni har ingen aning om hur mycket energi en liten, mycket hårig hund kan lägga på att leta grodor! Japp, så är det, det är en grodhund jag har!
Så här trött blir man av att jaga grodor...
Vi fick också lite oväntat besök under dagen. Först ut var pappa som fått för sig att det skulle klyvas ved i värmen och på eftermiddagen flög det in en annan krabat som säkerligen blev betydligt mer chockad än Blondie och mig över vad han tagit sig till...
Passade även på att testa den nya dammsugaren i stugan genom att städa bilen (behövligt? japp!). Då var det någon som fick nog av att semestra och demonstrativt försökte visa att det var dags att åka hem genom att vägra gå ut ur buren något mer...
Ge dig matte, jag vill hem!
oväntat möte...
Eftersom mamman i familjen för tillfället är barnledig så tänkte hon passa på att göra sådant där som hon sällan gör när Bröderna Bus är hemma. Det kan tex vara att komma hem från jobbet, slappa en halvtimma (eller två) och sedan ta hunden med sig till skogen för att se efter om det är sant det där med att det kan finnas en och annan svamp där. Just idag var det exakt det mamman fick för sig att göra när hon märkte hur tyst och tomt det var där hemma.
Tänkt och gjort, psykohunden (det är löptider...) packades in i bilen och forslades ut en bit bland granarna och väl där skuttade båda ut ur bilen och in bland allt det gröna. Så där gick vi alltså med näsan neråt båda två, jag letade efter små gula färgfläckar som med lite tur kunde visa sig vara kantareller, vad psykohunden letade efter vet jag inte så noga men så länge hon inte åt eller rullade sig i något mindre mysigt så kunde hon få gå snosa runt lite.
Fast just idag hade jag gärna önskat att hon var en anings mer hundlik och visat att det var något utöver det vanliga på gång i skogen. Där gick vi alltså båda två, helt aningslösa som ni förstår, med näsan (och koncentrationen) i backen. Alla som har traskat i en stenig östgötaskog vet att där går det både uppför och nerför lite som det vill och att det därför kan vara lite knepigt att se några längre sträckor framför sig och det är där som psykohunden gärna hade fått förvarna om att vi faktiskt inte var ensamma! Ja, jag vet att det bor djur i skogen och att man kan springa på ett någon gång ibland men en liten förvarning hade inte skadat.
När vi precis tagit oss uppför en backe och var på väg nerför en annan samt rundat en större hög med stenar så gick hjärtat från att ha slagit i långsam promenadiskogenmednäsanibacken-takt till stillastående och från det till maxpuls på ett par sekunder när jag plötsligt hörde några grymtningar inte långt ifrån oss. Ungefär samtidigt så upptäckte det grymtande djuret oss och grymtade kvickt med sina likaledes grymtande vänner. Under de evighetslånga sekunder jag funderade på hur illa det kunde vara att överraska vildsvin med en hund så kom de grymtande djuren fram till att det var läget var jävligt kritiskt och att det (tack och lov) var läge för att fly med svansarna rakt upp och skrikandes som grisar för att vi skulle förstå hur långt bort de försvann.
Lättnad är ett milt ord för var jag kände just då. Och Blondie, som det lilla psyko hon är för tillfället, stod bara och viftade på svansen...
Tänkt och gjort, psykohunden (det är löptider...) packades in i bilen och forslades ut en bit bland granarna och väl där skuttade båda ut ur bilen och in bland allt det gröna. Så där gick vi alltså med näsan neråt båda två, jag letade efter små gula färgfläckar som med lite tur kunde visa sig vara kantareller, vad psykohunden letade efter vet jag inte så noga men så länge hon inte åt eller rullade sig i något mindre mysigt så kunde hon få gå snosa runt lite.
Fast just idag hade jag gärna önskat att hon var en anings mer hundlik och visat att det var något utöver det vanliga på gång i skogen. Där gick vi alltså båda två, helt aningslösa som ni förstår, med näsan (och koncentrationen) i backen. Alla som har traskat i en stenig östgötaskog vet att där går det både uppför och nerför lite som det vill och att det därför kan vara lite knepigt att se några längre sträckor framför sig och det är där som psykohunden gärna hade fått förvarna om att vi faktiskt inte var ensamma! Ja, jag vet att det bor djur i skogen och att man kan springa på ett någon gång ibland men en liten förvarning hade inte skadat.
När vi precis tagit oss uppför en backe och var på väg nerför en annan samt rundat en större hög med stenar så gick hjärtat från att ha slagit i långsam promenadiskogenmednäsanibacken-takt till stillastående och från det till maxpuls på ett par sekunder när jag plötsligt hörde några grymtningar inte långt ifrån oss. Ungefär samtidigt så upptäckte det grymtande djuret oss och grymtade kvickt med sina likaledes grymtande vänner. Under de evighetslånga sekunder jag funderade på hur illa det kunde vara att överraska vildsvin med en hund så kom de grymtande djuren fram till att det var läget var jävligt kritiskt och att det (tack och lov) var läge för att fly med svansarna rakt upp och skrikandes som grisar för att vi skulle förstå hur långt bort de försvann.
Lättnad är ett milt ord för var jag kände just då. Och Blondie, som det lilla psyko hon är för tillfället, stod bara och viftade på svansen...
