eller konsten i att alltid hoppas på det bästa...

Helgens städande och rensande satte sina spår. Efter allt klättrande upp och ner på stolar, skrubbande under badkar, bärande av saker till källare eller soprum, springande till tvättstugan och promenader med hunden så känner jag faktiskt av en och annan muskel som det tydligen var lite för länge sedan jag använde sist. Blondie är helt slutkörd, inte av promenader utan mer för att hon har varit helt säker på att något stort var i görningen. Med något stort menas nu inte själva storstädningen utan något som i Blondies värld brukar innebära en biltur eller liknande, alltså har hon sprungit efter mig hela helgen för att inte missa det skojiga. Den som har tagit helgens stökande med ro, och då menar jag verkligen med ro, är katten. Vädret visade sig inte från sin bästa sida och då gör man det som katter är bäst på, oavsett vad som händer runt omkring, ta det lugnt...