På headern kan man se mig och mina söta små barn men grejen är den att just det fotot togs för snart sju år sedan och med andra ord inte riktigt speglar verkligheten som den ser ut idag.

Sitter här och gör mest ingenting och snubblar plötsligt över den här bloggen, inte helt utan att man blir lite sugen...

bilden är lånad från call-me-cupcake.blogspot.com

Har du någonsin undrat över vem som tvättar alla skitiga reflexer längs med vägarna? Släpper de ut någon stackars nisse som får springa längs med vägen med hink och trasa? Ramlar skiten av när det har blivit ett tillräckligt tjockt lager?
Ja, sådana små funderingar kan dyka upp när man minst anar det men nu behöver jag inte fundera på just vägreflexer längre. På väg till universitetet härom dagen fastnade jag i en bilkö som inte bara kröp fram, den gjorde stopp, kröp fram 50 meter, nytt stopp osv. Orsaken till bilkön var en stor lastbil med ett litet, litet tvättmunstycke monterat på en arm längst fram som sprutade rent reflexerna (och mötande trafik också för den delen, för de såg inte så roade ut). Så där dök ett alternativt yrkesval upp, vägreflextvättlastbilsförare, inget för den lättstressade då kön bakom blev extremt lång.
Lätt stressad blev även jag men det berodde inte så mycket på själva kön bakom mig utan snarare på att minutrarna fram till föreläsning tickade på oroväckande fort och att det nuförtiden är hopplöst att hitta parkering såvida man inte är på plats riktigt tidigt. Men å andra sidan, nu har jag en fundering mindre och borde kunna koncentrera mig på viktigare saker, eller?