I helgen blev jag ombedd av min pappa att hjälpa till med att måla verandan i Blåvik. Eller rättare sagt, jag frågade om det var något som han gärna såg blev gjort under helgen när jag var där och fick gräsklippning och målning till svar. Så jag hade liksom erbjudit mig att göra det frivilligt. Och just då. när vi pratade om det i telefon, så kändes det helt genomförbart. Ja, nu tänker jag mest på själva målandet, gräsklippning har jag aldrig haft speciellt svårt för så det brukar mer falla på om det finns bensin till gräsklipparen eller inte. Så tillbaka till målandet, det pappa ville ha målat var det som är precis under taket på verandan, det innebär att man måste upp en bit på en stege för att över huvud taget nå det som skulle målas.

Och det är DÄR problemet sitter. Jag har nämligen ett balanssinne som ger upp och packar ihop så fort jag ställer mig på en stol och ger jag mig upp på något som är högre än så så tar balanssinnet semester och vägrar att bli inbeordrat trots övertidsersättning eller andra mutor. Och eftersom balanssinnet är skamligt fegt så har jag utvecklat en viss höjdrädsla och en defivitiv rädsla för att ge sig uppför stegar!

Men som sagt, när vi pratade om det i telefon så kändes det genomförbart, jag fick ordning på vilken färg det skulle målas med och vart det skulle målas och jag tänkte i mitt stilla sinne att såååå högt upp är det ju inte så det kommer säkert att gå bra.

Så åkte jag upp till stugan.

 

Väl uppe i stugan så var det så soligt och varmt att jag gick ner till stranden för lite sol och bad. Badplatsen som ligger bara några minuters promenad ifrån stugan är faktiskt också en av stugans fördelar under sommaren, man kan nämligen gå dit oavsett hur man ser ut utan att känna sig uttittad. Efter några timmar på stranden gick jag upp gen och började där snegla på stegen och verandan. Jag flyttade på stegen och provklättrade ett par steg upp och balanssinnet hotade direkt med att åka på en sistaminutenresa någonstans varpå jag lika snabbt klev ner igen. Där stod jag en stund och tittade fundersamt på stegen. Var den stadig nog? Nog kunde den glida åt sidan eller varför inte bakåt i gräset när jag väl klättrat upp? Eller så blir jag snurrig nog för att tappa greppet? Och ramla ner på verandan gör nog ont? Ramla ner på gräset gör nog också ont? Med en känsla av nederlag insåg jag att det minsann inte skulle bli något målat. Rädslan hade segrat. Istället klippte jag gräset och tvättade bilen, efter det var det så mycket mygg att det inte gick att vara ute längre och därmed "hann" jag inte med målandet.

 

Till saken hör att jag skulle vara barnvakt dagen efter och då man helst inte ska måla i strålande sol så föll målningen på att jag skulle åka hemåt igen innan solen försvunnit från framsidan. Fick dock ett samtal från gudsonens mamma som hade lyckats få ledigt dagen efter och därmed inte behövde barnvakteriet längre.Så efter en lång, härlig, varm skogspromenad så gick jag ner till badet igen och tillbringade några timmar i solen (och några minuter i vattnet, det var faktiskt riktigt skönt). När jag kommit upp till stugan igen gick jag runt och blängde på stegen. Sedan dagen innan hade nederlaget mot stegen och höjden gnagt rejält inuti, jag gillar inte att ge upp på något jag har lovat att göra och nu fanns ju tiden att göra något åt det igen. Beslutsamheten tog över, stegen togs fram, färgen hälldes upp och penslar togs fram. Efter det tog jag årets största andetag (som om det typ hade varit det sista jag skulle kunna ta) och klättrade upp några steg sådär att jag precis nådde upp till det som skulle målas. Balanssinnet lämnade in uppsägningsblanketten och benen var som överkokt spagetti men trots det började jag måla lite försiktigt på det lilla området som jag nådde. Skakig men fortfarande vid liv och eftersom stegen faktiskt stod still så trotsade jag allt och tog ett kliv till upp. Och ett till. Och ett till. Till slut var jag så högt upp att jag faktist nådde allt som skulle målas och målat blev det!

 

Efteråt var jag så skakig och trött i benen att jag inte skulle kunnat springa ett steg om så livet hängde på det. Men jag hade gjort det! Jag hade trotsat både balanssinnet. höjdrädslan och rädslan för stegar! Skitlarvigt tycker säkert den största delen av befolkningen men skitstort för mig!

 

Så helgen avslutas med ett; heja mig, jag kan!