varför gör man en gastric bypass
Hur kommer man fram till att en operation där man minskar matsäcken samt kopplar om tarmsystemet är lösningen på problemet? Är det inte en väl drastisk lösning på ett enkelt problem? Är det inte bara att äta mindre och röra på sig mer? Det hade kanske fungerat, i alla fall om jag bara hade varit mindre överviktig och inte haft den viktresan som jag faktiskt har bakom mig.
För mig var det en lång process där jag långsamt vande mig vid tanken. En process där jag var tvungen att se mina problem för vad de var, där inget gick att soppa under mattan längre. Jag var tvungen att tänka igenom och få till en långsiktig plan på hur mitt liv skulle komma att se ut i framtiden och inse att en operation var ett steg på vägen dit. Med en rygg som varit ett problem under en längre tid, förvarningar om diabetes på väg och leder som börjat varna om att bäst före-datumet var nära så var det dags att göra något. Något som skulle leda till en stor och framför allt långvarig förändring och med tidigare erfarenheter av att gå ner i vikt (och upp) så förstod jag att om jag skulle klara av att göra detta ordentligt en gång för alla så behövde jag också all hjälp jag kunde få. Känslan var lite som att stå naken och erkänna sitt eget nederlag i och med hur långt man har låtit det gå och dessutom också erkänna att jag fixar inte att lösa detta på egen hand. När jag väl kommit så långt så var valet på något sätt redan gjort, jag var inställd på att en gastric bypass kunde vara det verktyg jag så väl behövde för att förändra mitt liv. Nu började de mer praktiska funderingarna, hur skulle jag gå till väga för att ha en möjlighet att nå mitt mål?
Det här är mina tankar och upplevelser om hur och varför jag valde just den här vägen, hur andra tänker eller ser på valet är deras sak, min sanning är inte allas sanning.
ett år har gått
För drygt ett år sedan började jag min väg mor ett lättare liv, en väg som kantades av många funderingar kring valet om att göra en gastric bypass och hur livet kan komma att se ut efter det. Jag gjorde resan på mitt sätt och tänkte att jag nu skulle dela med mig av lite av de tankar jag haft under året, hur mitt val påverkade mig och hur det faktiskt har har varit under det här året. Det kommer med andra ord att följa några inlägg i just det här ämnet framöver.
Nu tänkte jag att jag skulle lägga in någon typ av "innan allt började-foto" men inser att jag var väldigt bra på både att undvika att bli fotograferad och att radera bilder på mig själv men ett par bilder hittade jag, den ena är tagen under hösten 2012 och när jag blir fotograferad vid grillen så har jag påbörjat resan mot operationen och har gått ett par kg.
ännu ett steg på vägen samt en ren sensation
I julklapp önskade jag mig ett tillskott för framtida skoköp och härom dagen var det dags att se om det gick att hitta något vettigt att springa i. Eftersom jag hade ett annat ärende ut till Mantorp Depot (görfånigt ju, hur svårt kommer det inte att vara att ändra ett så inarbetat namn som Mobilia?) så tänkte jag att det inte skadade att ta en titt på Team Sportias skoutbud, att dessutom just den butiken är lite av en outlet-butik gör ju inte saken sämre. Väldigt snart så fick jag hjälp att plocka fram några skor som skulle kunna vara bra för mig och de var väl okej. Satt okej, okej att gå i och så men inte så mycket mer. Då från typ ingenstans, hittade min skohjälp ett par skor som satt som gjutna! Att de var nersatta med 70% kändes helt okej och då gör det inte så värst mycket att det är förra årets färger, vad jag vet så är det inte färgen man springer med. Det hela slutade iaf med att ett par Asics Gel Kinsei 4 följde med mig hem! Och så får det gärna bli snö- och saltfritt så att jag kan börja använda dem, tills dess får jag slita på mina gamla Reebok.
Nya, förhoppningsvis, sköna skor
Efter det for jag vidare mot Linköping för presentkortet jag fick i julklapp var utställt på Stadium och då tänkte jag se om deras outlet-butik hade något att bjuda på. Där tycktes utbudet sämre, visst fanns där skor men inget som jag fastnade för. Precis när jag tänkt tanken att här blir det bara lite strumpor köpta så såg jag jag dem i ett hörn, ett par Karhu trail-skor. Trailskor har som fördel ett rejält mönster för bra grep på leriga stigar och just dessa hade dessutom inbyggda broddar för bästa möjliga grepp, perfekt nu med all snö! Så det följde med ett par skor hem därifrån också.
Väl hemma dämpades köpglädjen lite av att skorna kommer att behöva springas in och med mina fötter så vet jag mycket väl vad som väntar då. Skoskav, skoskav och ett gäng blåsor överallt på det. Fy.
Men vet ni vad? Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ta mina nya Karhu och inviga dem under dagens pass. Jag tänkte så att jag borde hinna en liten bit på vägen innan skoskaven börjar dyka upp och om jag väljer en kort runda så fick jag väl i värsta fall avbryta springandet och gå hem istället. Sagt och gjort, på med skorna och ut på 5-kilometersrundan. Och nu till själva sensationen. Efter avslutad runda så har jag inte ens tillstymmelse till skoskav, inte ens början till ett pyttelitet! Rent fantastsikt, helt otroligt, kors i taket! Med andra ord finns det hopp om att nästa par ska går lika bra att börja använda men det får ändå bli en senare fråga.
ett litet steg på vägen
Satt i vintermörkret och tänkte att det var bäst att göra slag i saken och anmäla mig till några av de lopp jag har tittat lite på tidigare innan jag ändrar mig i just den frågan. Just nu känns det inte som om det vore någon större fara, det är faktiskt förvånansvärt enkelt att snöra på sig skorna och ge sig ut trots snö och halka och det tar jag som ett gott tecken för framtiden! Men nu är iaf den 28 april, 4 maj och 22 maj inbokade och klara så det är bara att ge sig ut och springa. Igen, igen och igen...
Bilderna är lånade från respektive lopps hemsidor.
Landsjön Runt, Kanallöpet och Blodomloppet.
den där känslan
Du vet den där känslan klockan 00.45 på jobbet när du i stort sett är på väg att kliva ut till bilen upptäcker att hemnycklarna ligger kvar hemma i löparjackan. Den känslan är lite lätt blandad mellan "fanvadtröttagblirpåmigsjälv" och "hoppasinnerligtattlillesonenharsvårtförattsomnajustikvällsåatthanhörsnöbollenmotfönstrettrotsatthanintehörtelefonen"!
trött
Det har blivit en hel del jobbande senaste veckan så man skulle kunna säga att migränen inte kom som någon överraskning. Man skulle också kunna säga att jag inte är ensam om att vara trött. Eller att jag inte behöver känna mig ensam. Man skulle också lägga en kommentar om hur lite plats det blir över i en relativt bred säng när man inte är ensam om att vara trött men mysfaktorn är högre så jag låter bli.
snö och kyla
Ja, så kom den då till slut, den där vintern. Fast jag tycker att det kändes lite märkligt att plocka ner alla julsaker samtidigt som stora snöflingor gjorde hela tillvaron vit. Men nu är det gjort, eller nästan i alla fall. När jag kom hem efter jobbet idag upptäckte jag att jag glömt plocka ner dörrkransen men det är ju inte riktigt samma sak som att glömma någon av tomtarna och upptäcka det lagom till midsommar...
Eftersom det ändå var några minusgrader så bestämde jag mig för att ta en långpromenad i snöandet igår. Första halvtimman tyckte Lilla Bus att det var jättekul, sedan följde en period på 5 minuter kul * ½ minut jäklasnöklumpundertassen, sista halvtimman var det mer jämnt fördelat och antalet gånger som jag var nära att snubbla över en liten cocker spanieltant ska vi inte prata om. Man skulle kunna säga att hon är väldigt snabb i skiftet mellan "snö-det roligaste som finns" och "fasen-den jäkla snöklumpen måste bort. NU!".
Det var inte lika roligt att vakna tidigt imorse och inse att det var dags att bege sig mot jobbet. Termometern visade på -16 grader. Lååångt ifrån den milda vintern jag vant mig vid. Uppenbarligen var det långt ifrån den milda vintern som bilen vant sig vid också. Det tog mig 10 minuter att få bort snö och is, ytterligare 10 minuter att ta sig in i bilen bara för att upptäcka att den där reservstartmotorn jag har till låns tills imorgonn inte bara är svårtflirtad när den är varm. Samma sak gäller tydligen vid lite mer rejäl kyla också och det innebar att batteriet snart tröttnade på tillvaron också. Sedan tog det ytterligare 10 minuter tills jag och lille sonen gav upp våra försök att knuffa ut bilen så jag kunde få starthjälp av backen ner från parkeringen (enda tillfället då det är positivt med en eländigt lång och brant backe upp till parkeringen), snö med is under är faktiskt ingen ypperlig förutsättning för bilknuffande. Där gav jag upp försöken att ta mig till jobbet för egen maskin och ringde till pappa som kunde ställa upp med lite skjuts till jobbet.
Det må vara kallt ute och det är inte speciellt upplyftande att frysa men visst är det vackert när rimfrosten glimmar i träden och dimman stiger ifrån ån, lite plåster på såren med så fin omgivning på väg till jobbet!
målsättning 2014
Utifrån förra året började jag fundera lite på hur detta år kan komma att se ut. Vad vill jag uppnå? Vilka målsättningar kan vara möjliga? Sakta men säkert så fick jag ihop en liten lista på saker jag hoppas kunna uppnå under året. En förutsättning är naturligtvis att jag håller mig pigg, hel och frisk så att jag kan fortsätta på den inslagna vägen.
1. Innan året är slut ska jag ha uppnått 1000 sprungna kilometer, det innebär ca 2 mil i veckan och bör vara helt möjligt att få till även för en löpomstartare som jag.
2. En halvmara i maj, målet är att ta sig runt över huvud taget.
3. En halvmara i höst, målet är att slå majtiden.
4. Att nå min målvikt, den är numera inte så avlägsen (ca 10 kg bort), syftet är att vikten inte ska slita onödigt mycket på kroppen nu när jag kommit igång med springandet igen. Vore väldigt trist att behöva sluta för att knän och fötter ogillar belastningen.
5. Stressa mindre! Behöver inga närmre kommentarer, dock är det lite svårt att mäta men med tanke på att stress ofta innebär migrän för min del så får jag kanske skriva om det målet till färre migränattacker istället.
Vilket är syftet, vad hoppas jag uppnå med mina mål? Jo, förutom att jag tycker att det är skönt att springa så är tanken att jag ska må bättre över lag och därmed få mer energi och glädje som kan läggas på familj, vänner och andra trevligheter!
bild från kurera.se
att komma igång. igen
Året som gick var ett förändringens år på många sätt. Ett av dem var att jag började röra på mig ordentligt. Som jag skrivit tidigare så var det till att börja med för jag skulle gå ner så mycket som möjligt inför min gastric bypass. Och, aj, så ont det gjorde i början. Benen värkte. Ryggen värkte. Och fötterna ska vi inte tala om. Flera gånger var jag gråtfärdig när jag var på väg hem efter en lite för lång promenad, så ont gjorde det. Men det gick. Jag gick. Gick och gick och gick…
Efterhand som vikten minskade så blev det också lite lättare att gå och promenaderna blev både fler och längre. Under sommaren började jag träna lite styrketräning också, mest för att ryggen skulle må bra. Det är inte riktigt min grej men för den goda sakens skull så är det bara att köra på. I slutet av november nådde jag gränsen för att få börja springa istället så då testade jag det och det gick över förväntan. Tack vare alla lååånga hundpromenader så var kroppen rätt positiv till att röra sig i en högre (ja, ja, så snabbt gick det inte det får jag erkänna) hastighet. Jag kan bara konstatera att jag har saknat det, att kunna ge mig ut att springa, åh vad skönt det är (inte alltid under tiden men efteråt…).
För att ha lite koll på hur mycket jag rört på mig så har jag använt mig av appen Run-keeper och enligt den så har jag gått/rott/sprungit 1448 km fördelat på 210 tillfällen under året som gått. En ganska bra förändring skulle jag vilja säga! Nu är det bara att hoppas att skador, sjukdomar och annat elände håller sig borta så att förändringen är här för att stanna!
En liten rolig grej med runkeeper är att man får ett ltet uppiggande mail varje gång man gör ett nytt personbästa. Bättre tid, snabbare kilometertid, längre runda, längre tid. You name it - en liten klapp på axeln dyker upp i din brevlåda!
Bilderna är googlade och finns på fler sidor så google får stå som bildkälla!
jaha ni
Här händer det inte mycket så jag lägger in en liten pausbild i väntan på nästa inlägg.
:-)
Fotot ifråga är taget en sommardag i Gökshult för sådär 39 år sedan!
