Hastigt och lustigt så blev min lilla familj en medlem större. Ett samtal var allt som krävdes för att en liten Selma skulle flytta in. Den tidigare ägaren var till sin otroligt stora besvikelse allergisk och jag kan inte påstå att jag var svårövertalad.
Blondie känner sig dock lite besvärad över  att denna nya familjemedlem ännu inte inser Blondies potential som myskompis, stora framsteg har dock gjorts under de här få dagarna så det finns gott hopp framtida vänskap.

Vad skulle du göra om du för en dag fick vara "som vanligt"?

I och med att jag har åtminstone två diskbråck som gör sig påminda både titt som tätt så har tyvärr en hel del saker numera hamnat på omöjligt-för-tillfället-listan. En ridtur skulle tex innebära några dagars orörlighet, skogspromenader med hunden innebär ett evigt snubblande över rötter och stenar. Resan till Liseberg fick jag ju lov att hoppa över för att jag inte klarade av själva bilkörandet just då. Tyvärr så är det mycket som jag står över som jag väldigt gärna vill göra.

Men vid mitt senaste läkarbesök fick jag ny medicin. Medicin av det slaget som fortfarande omöjliggör en Göteborgsresa på egen hand men som klipper av den värsta smärtan. Så igår kunde jag göra allt det där som jag har tagit för givet förut. Satt och tittade på store pojkens karateträning, tog en lång svamptur med hunden, lagade store pojkens cykel, målade lille pojkens säng, var allmänt aktiv här hemma och grejade med blommor och lampor. En helt vanlig dag helt enkelt. Tyvärr så får jag sota för gårdagens optimism , allt som kändes så bra igår känns mindre bra idag men det var det värt.
Ett litet smakprov på livet som det borde vara

10 års saknad