Var inne i Linköping för att köpa en födelsedagspresent eller två till den lille sonen vars 18-årsdag ska firas i helgen. Råkade gå in på Ikea. Råkade få med mig lite annat hem. Till exempel en lurvig matta. Och en ny osthyvel. Det senare borde underlätta vid frukostmomentet och mängden bortsmulad ost lär minska dramatiskt (eller åtminstone lite, hoppas på helare ostskivor iaf). Mattan har matten blängt lite på sådär i förbifarten ett antal gånger och nu tyckte jag att det var läge för dem att få följa med hem. Pojkarna förstod inte vitsen med att byta ut mattan, det fanns ju liksom redan en. Men katterna uppskattade mitt inköp iaf, såpass att mattes säng dissades inatt. Enligt Elvis är mattan bland det bästa som hänt i den här lägenheten sedan han flyttade hit! Lurvig matta, laserpekare och friskies kyckling, det är grejer som får en liten gul katt lycklig det!

Det började med att pappa lite fint påpekade att brunbärsträdet i Blåvik var fullt med mogna bär som jag gärna fick göra något av om jag ville. Den allra första tanken som dök upp då var brunbärssaften som farfar alltid brukade ha i jordkällaren. Kan den vara lika god om en gör den själv eller är det ett sådant där fantastiskt smakminne som helt enkelt smakar bäst i köket i Gökshult? Sedan tittade jag igenom mammas receptbok och där fanns det, receptet på farmor Evas råsaft!

Och jag kan bara säga en sak, har du ett brunbärsträd med en massa bär på? Gör saft! Så himla god!

Här kommer receptet

3 l brunbär, skölj av skräp och mal sedan körsbären (med kärnor) i en köttkvarn (kan skvätta en del så jag trädde över en plastpåse så att de malda bären fick åka rutchkana ner i skålen).

2 l vatten, kokt och avsvalnat

30 g vinsyra

Detta får stå och dra i ett till två dygn, mitt fick stå drygt ett dygn vilket verkar ha räckt gott med tanke på smaken.

Sedan ska detta silas. Och det tog tid, lååång tid innan all saft runnit igenom.

3 kg socker tillsattes och rördes om till det hade löst sig, även detta tog ganska lång tid men till slut var alla små sockerkorn borta. Under tiden som sockret löste sig passade jag på att skumma saften. Dvs att jag i omgångar tog bort den beläggning/skum som kom upp på ytan. Viktigt att göra det noga enligt receptet, i skummet finns ämnen som annars har en tendens att börja mögla vilket man inte är så sugen på.

2 tsk natriumbensoat rörs ut i lite hett vatten och blandas sedan ner i saften.

Häll upp i rena flaskor och förvara mörkt och svalt.

Häll upp en kvätt i ett glas och fyll med önskad mängd vatten. Njut!

Och för dig som hört att körsbärskärnor är giftiga, ja du har rätt.

Körsbärskärnor innehåller ett ämne som heter amygdalin, samma ämne som finns i bittermandlar. När körsbärskärnorna krossas och innehållet kommer i kontakt med vatten känner man den karaktäristiska mandeldoften, det beror på att amygdalinet delas upp i mindre delar, bland annat den väldoftande bittermandeloljan. Utöver det bildas fruktos men även blåsyra/cyanväte/vätecyanid vilket ju är ett mycket giftigt ämne. När man gör saft blir inte halten blåsyra så stor så att det ger någon påverkan utan man kan glatt dricka några glas saft utan att riskera att bli förgiftad. Bland olika sätt att tillreda körsbärssaft så är halten som högst just i rårörd saft med krossade kärnor.

Om man gör ett litet räkneexempel med hjälp av de råd och siffror som Livsmedelsverket samt Europarådets expertgrupp tillhandahåller gällande vätecyanid i livsmedel så skulle det innebära att ett barn på 18 kilo kan dricka ungefär 2½ dl drickfärdig saft och en vuxen på 70 kilo kan dricka drygt en liter färdigblandad saft per dag utan fara.

Vill man minska halten blåsyra i saften så kan man välja mellan två metoder. Den ena är att låta kärnorna vara hela och bara krossa bären eller att koka upp saften varpå en del av det giftiga ämnet försvinner.