en helg i hälsans tecken
Förra året vann jag Hälsovinsten i samband med att jag sprang Blodomloppet i Linköping. Det var en tävling i samarbete med tidningen Hälsa och själva vinsten bestod av ett diplom, en årsprenumeration nämnda tidning samt en maxiweekend på hälsohemmet Masesgården.
Och nu var en helg inbokad för en liten tripp upp mot Dalarna. Masesgården ligger ungefär en mil utanför Leksand med gångavstånd till Siljan om man skulle vara väldigt sugen på ett kallt bad...
Själva gården bestod av ett antal mindre hus som stod lite huller om buller, hur mysigt som helst!
Rummet låg på ovanvåningen i huvudbyggnaden och det var inte helt utan att jag fick lite lägerkänsla med knarrande trappor, matsal och små utrymmen här och där.
Här är utsikten från rummet.
En av grejerna med Masesgården är att de enbart serverar vegetarisk kost. När jag berättade det för pappa före avresan fick han något bekymrat i blicken och undrade lite smått "Men vad ska du äta då?". Nu var just det inga som helst problem, maten var god och vid varje måltid fanns det en rejäl buffé av godsaker att välja på!
Varje helg eller vecka på Masesgården erbjuder ett tema och helgens tema var kom-i-form. Det innebar att det erbjöds olika typer av träningsformer tex vattenjympa, yoga, soma move mm. Man kunde även gå på olika föreläsningar som hade med kost och hälsa att göra. Dagsschemat var alltså fullspäckat om man skulle hinna med att närvara på allt, man hann i stort sett bara upp på rummet korta stunder för att vila lite kort eller byta om till nästa aktivitet (vilket naturligtvis bara förstärkte min inneboende lägerkänsla :)).
Den lilla tid som fanns över kunde man sitta och prata en stund eller kanske gå och bubbla lite i bubbelpoolen. Om man orkade vill säga, det tar tydligen på krafterna att vara på hälsohem så man var skapligt trött på kvällarna och det var definitivt inga problem att somna när man väl lagt huvudet på kudden!
Dagen för hemresa sammanföll med vårmarknaden i Rättvik så det fick bli en sväng dit också innan bilen vände hemåt.
Sammantaget var det en väldigt uppskattad helg, det blev lite som en omstart av kroppen som verkade uppskatta den vegetariska kosten minst lika mycket som smaklökarna så det kommer jag definitivt fortsätta med! Jag tror inte att det blir en helt ut vegetarisk kost men huvuddelen kommer att vara det iaf. Men en och annan väl utvald köttbit kommer det allt att bli i fortsättningen också.
prokrastinering
Det faktum att jag börjar läsa boken först när jag fått ett meddelande från biblioteket om att lånetiden snart är slut...
juli
En liten sammanfattning är väl på sin plats.
Tack vare att den lille sonen sommarjobbade v 30 så kom jag upp tidigt på morgnarna när det fortfarande var rätt svalt ute, efter det har det varit lite sisådär med att komma ut i värmen!
Juli står klart för årets hittills bästa träningsmånad vad gäller antal sprungna kilometer (och knäna är fortfarande med på tåget!). Det lite lägre snittempot beror på några orienteringspass i början av jmånaden, tydligen är det liiite svårare att hålla tempot uppe med näsan i en karta! :)
Hösten första utmaning är utsedd och betald!
En mil runt Vidingsjös motionsspår får uttala sig lite försiktigt om all träning gett något resultat!
höger vänster vänster höger
Bra att veta i vilken ordning man sätter fötterna när man är ute och springer på steniga stigar!
blodomloppet
Det var väl inte alldeles otippat att termometern skulle uppvisa högsommarvärme nu när det var dags att springa blodomloppet men med jämn uppladdning med vatten under dagen så gick det rätt bra trots värmen!
Förutom känslan att ha gjort något bra, en medalj, en t-shirt och en banan så fick jag ett bonuspris. För ett tag sedan fick alla blodomloppare ett mail där man bjöds in att tävla om och med en hälsovinst man gjort under året. Jag tänkte att det var väl värt ett försök och skickade in ett bidrag som beskrev det senaste året. Och vet ni vad? Jag vann hälsovinsten och blev uppkallad på scen och fick ta emot mitt pris, ett diplom och blommor! Och eftersom jag även är blodgivare så fick jag en bok också, perfekt med lite sommarläsning framöver.
april
En liten summering av april månads träning. Det tar inte lång tid det... Knät fortsatte bråka ett par veckor till och sedan blev jag typ helt orkeslös.Först efter det kunde jag börja springa lite lugnt igen. De första gångerna gav sig knät till känna litegrann, eller så kanske det är så att det är jag som känner efter väldigt mycket av rädsla för att det ska börja göra skitont igen. I vilket fall som så känns det bättre nu så det finns lite hopp om framtiden trots allt. Halvmaran får dock vänta tills senare!
'21,8 km blev det i alla fall i april, hoppas på bättre siffror i maj! 389,1 km totalt för året.
mars
Jaha, då är det väl dags att krypa till korset och ta en titt på hur träningen såg ut under mars månad...
Det var den 23 mars som knät började bråka, lite surt eftersom allt kändes så lätt och smidigt när jag sprang dagen innan.
Nåväl, det är ju bara att gilla läget och jag hoppas att jag snart är igång igen. Efter den stundande helgen ska jag ge mig ut på en liten runda och förhoppningsvis är det bara sega, otränade ben som känns av efteråt!
Jag lyckades ändå få ihop 81,8 km under mars och statistiken säger att jag sprang längre pass och med högre tempo än månanderna före så det gick framåt hela vägen tills det sa stopp! Allt som allt har jag fått ihop 359,5 km under årets första kvartal, så målet att nå 100 sprunga mil ligger trots tre veckors vila bra till!
att bryta en gammal vana
Det här med att ändra gamla rejält invanda vanor är inte lätt alltså men det är precis vad jag har varit tvungen att göra nu och det känns som om hela jag skriker i protest (eller gnisslar lite i alla fall).
Mitt knä började ju bråka med mig för ett par veckor sedan och i och med det så fick knät semester från springandet, eller ja, hela jag fick semester från springandet. Eller knät blev sjukskrivet och resten av mig blev ofrivilligt avstängd är väl närmre sanningen om jag ska vara ärlig. Sedan har knät fått vara sjukskrivet rätt ordentligt i fred förutom en promenad som resuleterade i att vaderna tyckte att det var hemskt orättvist att bara knät fick vara sjukskrivet så de krampade ihop sig totalt i protest, det gjorde ett rejält avtryck i resten av kroppen eftersom den är rätt så beroende av både knän och vader för att kunna ta sig framåt. Eller för att hålla sig upprätt över huvud taget kan man säga, det var på håret och med stort tack till en liten björk som jag klarade av att fortsätta vara i ett vertikalt läge. Men jag tror ni förstår läget, de senaste veckorna har helt enkelt varit långsamma.
I helgen fick en blivande naprapat ta sig en titt på knä och tillhörande vad som fortsatt göra ont. Nu blev det ett himla klämmande, vickande och dragande i knät men det han kunde säga var att jag hade för svaga muskler i höften och då fick ett liten område, gåsfoten, på insidan av knät sota för det. För att bli kvitt problemet så fick jag några övningar som osökt ger lite Lanefeldt-vibbar men om det hjälper så är jag redo att köra övningarna med hela 80-talsoutfiten! När knät fått sitt gav sig den blivande naprapaten sig på att försöka massera ut det onda i vaden. Shit, jag tror det var det mest smärtsamma jag upplevt näst efter barnafödande om jag ska vara ärlig! Vaden ligger tydligen i något slags halvkrampläge, inte helt i kramp men långt ifrån avslappnad också, och behöver tydligen inte mycket för att gå över helt i kramp. Alltså ska vaden ta det lite lugnt också, den får mer än gärna röra på sig men några tåhävningar är det inte tal om! Jag frågade lite fint vad han trodde om den kommand halvmarastarten men han skakade lite på huvudet och mumlade lite om en veckas promenerande, på det en veckas lugn jogg och sedan öka tempot varefter och detta bara om knät är på gott humör och inte gör mer ont under och efter påfrestning. Ja ja, vi får väl se hur det blir.
Jag börjar så lätt klättra på väggarna här hemma, känner mig galet rastlös och skulle så gärna vilja ge mig och och springa bort en massa frustration och negativa känslor men får inte göra just det. Det som återstår är att ge sig ut på en rejäl långpromenad för att rensa huvudet,Men då kommer vi till dagens stora fråga. Kan man verkligen gå ut på en lång promenad utan hund? Är det ens möjligt? Att gå ut utan mål och utan hund? Nu talar vi brytande av typ 20-årig gammal vana. Rätt rejält invand med andra ord. Och eftersom jag inte var helt säker på vadernas status så vågade jag inte be om att få låna något promenadsällskap heller (Jo hej, det är så att jag råkade tappa din hund i skogen för jag fick kramp. Nej tack, jag tror inte jag vill ha just det samtalet.). Det blev alltså till att bege sig ut på egen hand och med resultatet i hand så gick det väl bra. Jag var ute i drygt en timma, fuskade lite lätt med en ljudbok som sällskap men i en sådan här situation är väl alla medel tillåtna. Slutsatsen blir som följer; visst går det att gå ut på långpromenad utan hund, det är bara så oändligt mycket tråkigare och jag föredrar promenadsällskap, tvåbent eller fyrbent, vid varje givet tillfälle!
Mirja, ett tidigare lånat promenadsällskap jag hoppas på att fortsätta få låna lite då och då framöver.
på rätt väg
Nu börjar jag tro att halvmaran i början av maj är fullt möjlig att genomföra! Efter gårdagens 15 km-pass så är kroppen faktiskt rätt okej idag och det kändes som att jag hade kunnat fortsätta en bit till vid hemkomsten. 
Skön känsla när man inser att man kan!
:-)
februari
Så tar vi då en liten sammanfattning över februari!
134,5 km blev sprugna under den här månaden och den längsta rundan nosade på 15-kilometersgränsen så nu flyttar jag fram den till 17 kilometer istället och tänker mig att det ska vara gjort innan mars är över!
Februari bjöd även på en lerinpackning. Kan säga så pass mycket att det var tur att det var OS-skidor på tv'n den 16 februari för det är faktiskt så att i vissa lägen hjälper inte alla dubbar i världen! Väldans leriga stigar i kombination med träplankor och stenar är tydligen just ett sådant läge. Och man vill ju inte skrämma folk genom att komma springandes genom skogen som värsta lerträsktrollet liksom. Det känns som om det faktiskt var lite tur att jag inte behövde skrämma någon alls på sista delen av rundan...
träningssällskap
Idag fick jag med mig ett ungt träningssällskap ut på elljusspåret. Mycket trevligt!
Jag har under en längre tid försökt få med mig den lille sonen på en runda eftersom han ändå har ett förflutet som idrottskille med en massa fotbolls- och innebandyträning i bagaget men han har hela tiden haft en massa anledningar till att inte följa med. Inga bra skor, för kallt, för isigt, för trött, för mörkt, för hungrig, ja det har hela tiden funnits en bra (?) anledning till att slippa. Men idag tog de slut! Så vi bytte om och gav oss ut! Det blev en runda på 8 km för mig (två varv i elljusspåret) och 5 km (ett varv) för den lille sonen som ändå höll i fram till 2,5 km då han fick lov att släppa. Så morsan vann på uthållighet kan man säga. Men om vi valt en riktigt kort runda så hade han nog klarat av det på ren vilja, han är trots allt snabbare än mig det märktes under den första kilometern. Skulle tro att jag behöver börja lägga in ett och annat snabbpass i träningsschemat för att höja mitt tempo på både korta och längre sträckor!
januari
En liten sammanfattning över träningen i januari, det blev totalt 143,4 km så det känns som att jag ligger bra i fas för de mål som jag satt upp för året! Ett litet delmål lägger jag till under februari och det är att förlänga veckans längsta pass med två km.
ännu ett steg på vägen samt en ren sensation
I julklapp önskade jag mig ett tillskott för framtida skoköp och härom dagen var det dags att se om det gick att hitta något vettigt att springa i. Eftersom jag hade ett annat ärende ut till Mantorp Depot (görfånigt ju, hur svårt kommer det inte att vara att ändra ett så inarbetat namn som Mobilia?) så tänkte jag att det inte skadade att ta en titt på Team Sportias skoutbud, att dessutom just den butiken är lite av en outlet-butik gör ju inte saken sämre. Väldigt snart så fick jag hjälp att plocka fram några skor som skulle kunna vara bra för mig och de var väl okej. Satt okej, okej att gå i och så men inte så mycket mer. Då från typ ingenstans, hittade min skohjälp ett par skor som satt som gjutna! Att de var nersatta med 70% kändes helt okej och då gör det inte så värst mycket att det är förra årets färger, vad jag vet så är det inte färgen man springer med. Det hela slutade iaf med att ett par Asics Gel Kinsei 4 följde med mig hem! Och så får det gärna bli snö- och saltfritt så att jag kan börja använda dem, tills dess får jag slita på mina gamla Reebok.
Nya, förhoppningsvis, sköna skor
Efter det for jag vidare mot Linköping för presentkortet jag fick i julklapp var utställt på Stadium och då tänkte jag se om deras outlet-butik hade något att bjuda på. Där tycktes utbudet sämre, visst fanns där skor men inget som jag fastnade för. Precis när jag tänkt tanken att här blir det bara lite strumpor köpta så såg jag jag dem i ett hörn, ett par Karhu trail-skor. Trailskor har som fördel ett rejält mönster för bra grep på leriga stigar och just dessa hade dessutom inbyggda broddar för bästa möjliga grepp, perfekt nu med all snö! Så det följde med ett par skor hem därifrån också.
Väl hemma dämpades köpglädjen lite av att skorna kommer att behöva springas in och med mina fötter så vet jag mycket väl vad som väntar då. Skoskav, skoskav och ett gäng blåsor överallt på det. Fy.
Men vet ni vad? Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ta mina nya Karhu och inviga dem under dagens pass. Jag tänkte så att jag borde hinna en liten bit på vägen innan skoskaven börjar dyka upp och om jag väljer en kort runda så fick jag väl i värsta fall avbryta springandet och gå hem istället. Sagt och gjort, på med skorna och ut på 5-kilometersrundan. Och nu till själva sensationen. Efter avslutad runda så har jag inte ens tillstymmelse till skoskav, inte ens början till ett pyttelitet! Rent fantastsikt, helt otroligt, kors i taket! Med andra ord finns det hopp om att nästa par ska går lika bra att börja använda men det får ändå bli en senare fråga.
Nya, sköna skor.
ett litet steg på vägen
Satt i vintermörkret och tänkte att det var bäst att göra slag i saken och anmäla mig till några av de lopp jag har tittat lite på tidigare innan jag ändrar mig i just den frågan. Just nu känns det inte som om det vore någon större fara, det är faktiskt förvånansvärt enkelt att snöra på sig skorna och ge sig ut trots snö och halka och det tar jag som ett gott tecken för framtiden! Men nu är iaf den 28 april, 4 maj och 22 maj inbokade och klara så det är bara att ge sig ut och springa. Igen, igen och igen...
Bilderna är lånade från respektive lopps hemsidor.
Landsjön Runt, Kanallöpet och Blodomloppet.
målsättning 2014
Utifrån förra året började jag fundera lite på hur detta år kan komma att se ut. Vad vill jag uppnå? Vilka målsättningar kan vara möjliga? Sakta men säkert så fick jag ihop en liten lista på saker jag hoppas kunna uppnå under året. En förutsättning är naturligtvis att jag håller mig pigg, hel och frisk så att jag kan fortsätta på den inslagna vägen.
bild från google
1. Innan året är slut ska jag ha uppnått 1000 sprungna kilometer, det innebär ca 2 mil i veckan och bör vara helt möjligt att få till även för en löpomstartare som jag.
2. En halvmara i maj, målet är att ta sig runt över huvud taget.
3. En halvmara i höst, målet är att slå majtiden.
4. Att nå min målvikt, den är numera inte så avlägsen (ca 10 kg bort), syftet är att vikten inte ska slita onödigt mycket på kroppen nu när jag kommit igång med springandet igen. Vore väldigt trist att behöva sluta för att knän och fötter ogillar belastningen.
5. Stressa mindre! Behöver inga närmre kommentarer, dock är det lite svårt att mäta men med tanke på att stress ofta innebär migrän för min del så får jag kanske skriva om det målet till färre migränattacker istället.
Vilket är syftet, vad hoppas jag uppnå med mina mål? Jo, förutom att jag tycker att det är skönt att springa så är tanken att jag ska må bättre över lag och därmed få mer energi och glädje som kan läggas på familj, vänner och andra trevligheter!
bild från kurera.se
att komma igång. igen
Året som gick var ett förändringens år på många sätt. Ett av dem var att jag började röra på mig ordentligt. Som jag skrivit tidigare så var det till att börja med för jag skulle gå ner så mycket som möjligt inför min gastric bypass. Och, aj, så ont det gjorde i början. Benen värkte. Ryggen värkte. Och fötterna ska vi inte tala om. Flera gånger var jag gråtfärdig när jag var på väg hem efter en lite för lång promenad, så ont gjorde det. Men det gick. Jag gick. Gick och gick och gick…
Efterhand som vikten minskade så blev det också lite lättare att gå och promenaderna blev både fler och längre. Under sommaren började jag träna lite styrketräning också, mest för att ryggen skulle må bra. Det är inte riktigt min grej men för den goda sakens skull så är det bara att köra på. I slutet av november nådde jag gränsen för att få börja springa istället så då testade jag det och det gick över förväntan. Tack vare alla lååånga hundpromenader så var kroppen rätt positiv till att röra sig i en högre (ja, ja, så snabbt gick det inte det får jag erkänna) hastighet. Jag kan bara konstatera att jag har saknat det, att kunna ge mig ut att springa, åh vad skönt det är (inte alltid under tiden men efteråt…).
För att ha lite koll på hur mycket jag rört på mig så har jag använt mig av appen Run-keeper och enligt den så har jag gått/rott/sprungit 1448 km fördelat på 210 tillfällen under året som gått. En ganska bra förändring skulle jag vilja säga! Nu är det bara att hoppas att skador, sjukdomar och annat elände håller sig borta så att förändringen är här för att stanna!
En liten rolig grej med runkeeper är att man får ett ltet uppiggande mail varje gång man gör ett nytt personbästa. Bättre tid, snabbare kilometertid, längre runda, längre tid. You name it - en liten klapp på axeln dyker upp i din brevlåda!
Bilderna är googlade och finns på fler sidor så google får stå som bildkälla!
