Just nu lyssnar jag på Dan Browns "Gåtornas palats". Vilket borde vara en spännande bok. Men det är lite svårt att ta bokens berättelse på allvar när en av bokens personer låter precis som Zaphod Beeblebrox i "Liftarens guide till galaxen" när han får smått hysteriska utbrott och när uppläsaren pratar om kodknäckardatorn så går tanken osökt till sannolikhetsdriften i Hjärtat av guld och då blir det smått svårt att låta bli att småle trots att det ska vara en spänningsroman jag lyssnar på.

Har precis ringt och sjukanmält mig för första gången på över ett år. Det är ju faktiskt rätt okej om man tänker på att jag inte varit något sjuk att tala om under året som gått men den senaste veckan ligger faktiskt i riskzonen för att hamna på topp 10-listan av sega veckor. Orkeslöshet, ont i kroppen, ont i halsen och hosta till och från och lite förhöjd temp under en veckas tid är tydligen vad som krävs för att jag ska kasta in handduken. Igår höll jag mig uppe i ca två timmar, resten av tiden tillbingades väl inpackad under en varm filt i soffan och det känns som om det blir en repris på det idag. Lite extra surt känns det för att jag sett fram emot att få ge mig ut och springa nu när knät inte gör ont längre men jag får försöka se det som att det är bra med en extra vilovecka för knät. Däremot känns det mer och mer avlägset att orka med en halvmara om tre veckor.

:(

 

Vill ta tillfället i akt att be om ursäkt till den granne som uppenbarligen inte fått ha sitt påskpynt i fred. Risken finns att den lille gule kommer på återbesök för han är en liten envis, om än så söt, liten katt och det är säkert svårt att motstå ett rejält påskris så här års!

Jaha, då är det väl dags att krypa till korset och ta en titt på hur träningen såg ut under mars månad...

 

Att ha en katt är ju rätt så mysigt, att ha två är lite mer mysigt. För det mesta.

Just nu är båda katterna inne i en tahandommatte-fas. De är med andra ord himla mysiga. Och närgångna. Det ska gosas, klappas, spinnas, finnas nära och trajas (enligt SAOL; traja v. att efterlämna traj dock ej att sammanblanda med den troligtvis mer dialektala betydelsen; traja v. att trampa runt) 24 timmar om dygnet. För att inte glömma att det helst ska ätas från samma tallrik men där drar matte gränsen, just tallriken har jag himla gärna ifred faktiskt.

 

Men så det där lite mer omysiga. Det där de lämnar efter sig. I kattlådan (och tack för att de lämnar det i kattlådan och ingen annanstans!).  

Nu är det faktiskt så att det finns dom som tycker att det där katter lämnar efter sig i kattlådan är ganska trevligt. En del hundar hör till den gruppen. De som kan se kattlådelämningar som en delikatess. Och då är det svårt som matte att få en del hundar att låta bli kattlådan. Speciellt när en del hundar utvecklar ett sjätte sinne för när man oupptäckt kan ta sig en titt i nämnda låda efter nämnda delikatess. Typ när matten sover. Eller inte är hemma. 

 

En annan sak som är negativ med kattlådan är att det sprätts kattsand lite var stans där lådan står. När katten är klar med sitt så tar den ett steg ut lådan och sprätter lite nonchalant med en tass i taget så att sanden flyger omkring. Sedan tittar den på sin matte som att det är matten som har sprätt runt sand istället. Man skulle kunna säga att katter liksom är lite mindre bra på att ta på sig ansvar för vad de ställer till med, lite ändring på den fronten skulle inte göra något.

 

Sedan är inte kattlådor någon direkt trevlig inredningsdetalj. De är helt enkelt riktigt fula.

 

Med tre mycket bra anledningar till att vilja gömma undan lådan så började jag leta igenom en liten vrå av internet på lämpliga lösningar och jisses vad folk är kreativa! För att testa om de små liven går med på att ha lådan gömd så föll valet på att köpa hem ett badrumsskåp från IKEA. Sedan lånades det hem en borrmaskin och en sticksåg som tillsammans halvt skrämde livet ur den gula katten som raskt tog en paus i tahandommattandet. Nu var det inte riktigt det som borrmaskinen och sticksågen var avsedda att göra utan deras syfte var att såga upp ett lagom stort hål i sidan av badrumsskåpet så att den gula katten och hans gråa kompanjon skulle kunna ta sig in i skåpet utan att behöva öppna skåpsdörrarna.

 

Sedan var det bara att inreda lådan med lite plast i botten (ifall någon skulle missa lådan någon gång), en bit dörrmatta som är tänkt att dra åt sig lite av den där sanden som annars skulle sprättas iväg och uppe på det placerades själva kattlådan. Skåpet fick stå med öppen dörr första natten så att den gule och den grå skulle förstå vitsen med det hela (de var nämligen ytterst ointresserade när matte försökte visa vart kattlådan tagit vägen och hur man skulle hitta den igen). Och det verkar ha fungerat! Lådan har haft uppenbarligen haft besök, utsprätt sand i badrummet har minskat rejält och jag slipper se eländet varje gång jag går in i badrummet. Nu när jag vet att de små liven går med på en gömd låda så kan jag ju titta efter en variant som ser liiite bättre ut än den här (har av någon anledning lite svårt för skåp under handfat...) men tills dess jag hittat vad jag verkligen vill ha så duger den här lösningen gott!

 

Det här med att ändra gamla rejält invanda vanor är inte lätt alltså men det är precis vad jag har varit tvungen att göra nu och det känns som om hela jag skriker i protest (eller gnisslar lite i alla fall).

 

Mitt knä började ju bråka med mig för ett par veckor sedan och i och med det så fick knät semester från springandet, eller ja, hela jag fick semester från springandet. Eller knät blev sjukskrivet och resten av mig blev ofrivilligt avstängd är väl närmre sanningen om jag ska vara ärlig. Sedan har knät fått vara sjukskrivet rätt ordentligt i fred förutom en promenad som resuleterade i att vaderna tyckte att det var hemskt orättvist att bara knät fick vara sjukskrivet så de krampade ihop sig totalt i protest, det gjorde ett rejält avtryck i resten av kroppen eftersom den är rätt så beroende av både knän och vader för att kunna ta sig framåt. Eller för att hålla sig upprätt över huvud taget kan man säga, det var på håret och med stort tack till en liten björk som jag klarade av att fortsätta vara i ett vertikalt läge. Men jag tror ni förstår läget, de senaste veckorna har helt enkelt varit långsamma.

 

I helgen fick en blivande naprapat ta sig en titt på knä och tillhörande vad som fortsatt göra ont. Nu blev det ett himla klämmande, vickande och dragande i knät men det han kunde säga var att jag hade för svaga muskler i höften och då fick ett liten område, gåsfoten, på insidan av knät sota för det. För att bli kvitt problemet så fick jag några övningar som osökt ger lite Lanefeldt-vibbar men om det hjälper så är jag redo att köra övningarna med hela 80-talsoutfiten! När knät fått sitt gav sig den blivande naprapaten sig på att försöka massera ut det onda i vaden. Shit, jag tror det var det mest smärtsamma jag upplevt näst efter barnafödande om jag ska vara ärlig! Vaden ligger tydligen i något slags halvkrampläge, inte helt i kramp men långt ifrån avslappnad också, och behöver tydligen inte mycket för att gå över helt i kramp. Alltså ska vaden ta det lite lugnt också, den får mer än gärna röra på sig men några tåhävningar är det inte tal om! Jag frågade lite fint vad han trodde om den kommand halvmarastarten men han skakade lite på huvudet och mumlade lite om en veckas promenerande, på det en veckas lugn jogg och sedan öka tempot varefter och detta bara om knät är på gott humör och inte gör mer ont under och efter påfrestning. Ja ja, vi får väl se hur det blir.

 

Jag börjar så lätt klättra på väggarna här hemma, känner mig galet rastlös och skulle så gärna vilja ge mig och och springa bort en massa frustration och negativa känslor men får inte göra just det. Det som återstår är att ge sig ut på en rejäl långpromenad för att rensa huvudet,Men då kommer vi till dagens stora fråga. Kan man verkligen gå ut på en lång promenad utan hund? Är det ens möjligt? Att gå ut utan mål och utan hund? Nu talar vi brytande av typ 20-årig gammal vana. Rätt rejält invand med andra ord. Och eftersom jag inte var helt säker på vadernas status så vågade jag inte be om att få låna något promenadsällskap heller (Jo hej, det är så att jag råkade tappa din hund i skogen för jag fick kramp. Nej tack, jag tror inte jag vill ha just det samtalet.). Det blev alltså till att bege sig ut på egen hand och med resultatet i hand så gick det väl bra. Jag var ute i drygt en timma, fuskade lite lätt med en ljudbok som sällskap men i en sådan här situation är väl alla medel tillåtna. Slutsatsen blir som följer; visst går det att gå ut på långpromenad utan hund, det är bara så oändligt mycket tråkigare och jag föredrar promenadsällskap, tvåbent eller fyrbent, vid varje givet tillfälle! 

 

Fy vad det är tomt utan henne.