I vanliga fall så brukar jag inte drömma. Har en förmåga att alltid komma för sent i säng så antagligen sover jag för djupt för att minnas något av några drömmar. 
Men igår så åkte jag och store pojken upp till familjens smultronställe för att sova över där. Nu kom det sig så att tv`n inte fungerade pga av någon boxeruppdatering eller liknande som jag inte lyckades klura ut hur man skulle bete sig med (tillfälligt totalt tekniskt inkompetent!) så det slutade med att vi satt och spekade chicago och glufsade i oss godis, mycket mysigt!
Men trötta som vi var (kaminens värme hade säkert också ett finger med i spelet) så började vi snart gäspa så vi bestämde oss för att sova istället. Och sov gjorde vi...
När jag väl vaknade var jag fortfarande halvt om halvt kvar i drömmarnas land, tydligen så hade jag en pojkvän (Björn) på g som tyvärr tyckte att jag var för dålig på att visa mina känslor (vilket ju inte har nååååågot med verkligheten att göra...) så han bestämde sig för att det fick vara nog med det. Då kan man ju tro att jag gick omkring och kände mig smått deppig på förmiddagen nydumpad som jag var (j-a Björn!) men inte.
Däremot så saknade jag min dröm eftersom den fick mig att känna saker jag inte känt på länge.
Undrar om min strategi i valet som singel har varit rätt egentligen. Visst har pojkarna en pappa som har varit mer än lovligt skuttig mellan sina förhållande (och mindre klok i sina val av flickvänner) så att jag har velat skydda pojkarna från mer relationsstrul. Eller har den tanken bara varit ett svepskäl för att slippa utsatta mig för eventulla dumpningar? Det har funnits vissa som har kommit mig rätt så nära sedan skilsmässan men så fort det har kommit i närheten av att bli seriöst så har jag backat ur, kvickt som attan. Kanske är det dags att tänka om, livet har nog mer att ge, definitivt finns det mer känslor att känna som i sin tur får en att känna sig mer levande!

Så om ni har någon Björn i er bekantskapskrets så är jag beredd att ge honom en andra chans... ;-)