En grå och trist dag som denna så finns det saker som ändå får en att börja skratta. Att kolla in you tube-klipp med Galenskaparna är definitivt en sådan sak!
Vid flera tillfällen har jag sett inlägg på facebook om att folk har ätit detta och jag har sett ett flertal recept på det i diverse olika tidningar och på nätet. Alla verkar vara eniga, detta är supergott och ska ätas igen och igen och igen. Och om det bara ligger ett uns av sanning i det så måste det ju i alla fall vara ätbart eller? Så pulled pork kom upp som lördagens erbjudande på veckans matsedel.
Så fläskkarrén åkte in i ugnen i en lergryta tillsammans med salt, peppar, lök, vitlök och barbequesås och där fick det gotta till sig i sådär en sex timmar! Sedan serverades detta tillsammans med sallad, gurka, majs, rödlök och gräddfil lagt i frallor. Och hur smakade detta? Här nedan följer familjens recention...
Den lille sonen; det va gott!
Mamman; inte dumt alls (trots att mamman har liiite svårt för den rökiga smaken).
Lilla Bus; det luktar gott, det luktar gott!
Lilla Grå; ni kan äta bäst ni vill, släpp ut mig!
Pälsbollen; får jag smaka, jag vill ha en bit, snälla, ge mig också!
Kommer det att lagas till någon mer gång? Ja, jag tror minsann det.
Vilket väder! Och eftersom jag fick nästan alla måsten och borden gjorda igår så bestämde jag mig för att det var ett perfekt läge för en rejäl långpromenad.
Idag är en mindre bra dag. Eller egentligen har det varit en bra dag, det är väl sinnestämningen som varit mindre bra. Det har helt enkelt varit en vemodig dag med många minnen som strömmat fram och tillbaka med en salig blandning av saknad, sorg och glädje.
Mamma skulle ha fyllt 70 år idag.
Det skulle ha varit fest och glam med blomsterbuketter, presenter, smörgåstårta och överfulla kakfat. Det skulle ha varit värme, skratt och glädje.
Istället har dagen inneburit en klump i halsen och nära till tårar allt som oftast. Och dessutom, jag kan inte ta in att det har gått över 15 år sedan det senast firades födelsedag den sjunde oktober.
Att torka köksluckor samtidigt som man steker pannkakor kan tyckas vara kontraproduktivt eller iaf ogjort arbete som Tumbo-Georg hade sagt i en liknande situation. Jag väljer att se det som att slå två väldigt tråkiga flugor i en smäll!
Efter en intensiv jobbvecka trodde jag att jag bara skulle sitta och glo rakt in i en vägg hela helgen men förutom något så ovanligt som en sovmorgon till halv elva igår så har jag faktiskt haft en massa energi till, eller snarare lust till, att få saker gjorda här hemma. Här har putsats fönster, biblioteket fick besök, veckomatsedeln planerades, söndagsmiddagen förbereddes, balkongen är höststädad samt fröknäcke och banankaka bakades. För att ni inte ska kräkas på all denna präktighet så kan jag meddela att lördagskvällen tillbringades i ryggläge i soffan med en cider och en pytteliten skål med ostbågar inom bekvämt räckhåll samt med en liten Elvis kurrandes på axeln. Slappt så det förslår!
Men för att komma till inläggets ämne, banankaka. Jag bakade ju en sådan igår och jäklar vad god den blev (jajjemän, jag kan äta banankaka också men inte så stor bit)! Många olika recept har jag provat men nu har jag hittat ett som absolut kommer att hamna i min receptbok och naturligtvis så vore det rätt sjäviskt att inte dela med sig av detta så här kommer det, banankakereceptet;
100 g maragarin
3 dl strösocker
2 ägg
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
1 tsk ingefära
2 tsk kanel
½ dl kaffe
2 mogna bananer
Smält margarinet
Vispa ihop strösocker och ägg till en fluffig smet. Mosa bananerna, rör ner ingefära, kanel och kaffe i bananmoset. Rör ner vetemjöl, bakpulver och bikarbonat i äggsmetet. blanda ihop äggsmet och banansmet och rör slutkigen ner det smälta margarinet. Häll i smord och bröad form, in i ugnen på 175 grader i 60 minuter.
Häromdagen, i en diskussion med ungdomarna på jobbet, så dök det upp en fråga. ”Vad skulle du ta med dig ut om det började brinna hemma?”. Efter en liten snabb fundering svarade jag att det viktigaste för mig efter de levande varelser som finns i hemmet i så fall skulle vara fotoalbumen. Allt annat är materiella saker som i stor utsträckning skulle kunna ersättas men just fotoalbumen innehåller så mycket minnen.
Den här lilla funderingen bet sig fast och jag tänkte allt mer kring det här. Vilka saker i mitt hem står för något riktigt viktigt för mig? Hitintills har jag kommit på fyra saker som ger mig en rejäl skjuts ner längs minnenas allé. Det första är mammas gamla receptbok som hon fick av mig i födelsedagspresent någon gång för väldigt länge sedan (naturligtvis stod det på insidan av pärmen, "julen 1979, julklapp från Anna"), i den kan man hitta recept som Farmor Evas brunbärssaft och Mormor Selmas mjuka pepparkaka. En annan grej är att foto på mamma där min brorson sitter i hennes knä, för det var sådan som mamma var. Sedan har jag ett par figurer som skickar mig ner till köket på Björkliden 6, det vill säga hem till mormor och morfar. De här figurerna stod på spishyllan i mormors kök och så fort jag ser dem tänker jag på mormors skratt, björnlimmet och pippiboken i kökslådan och skåpet där det ALLTID fanns en godispåse av något slag. Förresten, 5 saker får det bli istället, den femte saken är en liten burk i plast där mamma hade lite olika smycken, även där de flesta i plast. Den burken stod alltid på mammas nattduksbord och vilken lycka det var när man fick plocka upp dessa smycken och prova dem…
Så de saker jag tycker är viktiga för mig har verkligen inget ekonomiskt värde, de är småsaker som lätt skulle hamna i papperskorgen på en loppis men så mycket jag skulle sakna dem om de försvann!
