Med en gastric bypass följer naturligtvis både bra och dåliga saker och jag har försökt sammanställa en plus- och minuslista över hur JAG har blivit påverkad av att ha genomgått den här operationen. Vi börjar med minuslistan för den blev trots allt kortast!

-

Att inte hinna med i tanken - Detta kan ju tyckas vara lite larvigt, lite I-landproblemaktigt sådär men det är en av de saker som jag tycker är svårast att förstå sig på. Visst kan jag se i spegeln att det har hänt massor och när jag tittar på min före- och framtillnubild så ser jag att det är en stoor skillnad. Men likväl är det skitsvårt att få in det rent mentalt. Jag tar fram för stora storlekar när jag ska prova kläder, känner mig fortfarande störst i rummet osv. Jag försöker jobba på detta men det får väl lov att ta lite tid.

Andras attityd - Till operationen i stort, har fått flera märkliga reaktioner när jag sagt att jag opererat mig, det är liksom som att orden fastnar hos en del och att de inte vet vad de ska säga. eleer vad de ska tycka. Det är i och för sig mer deras problem än mitt men ändå lite störande.

Att tappa hår - Jag började tappa hår ungefär två månader efter operationen, anledningen till att man gör det är väl att själva operationen i sig är ett rätt stort ingrepp på kroppen men även att man faktiskt ligger väldigt lågt när det gäller energiintag. Vilken av anledningarna som är mest rätt är svårt att säga, det är ändå trist att se hur håret faller i stora tovor vid hårtvätt. Eller borstning. Eller bara av sig självt. Men det går över. Strax före jul började jag se små fjun runt hårfästet och det fastnade mindre hår i borsten så nu är det på g igen!

Dumping - Att må illa av det man äter är inte så kul men det är ju också en av anledningarna till att man inte återgår till väldigt felaktiga matvanor så det får lov att vara lite okej också. Jag tycker att jag känner av rätt fort om det håller på att gå åt det hållet så att jag undgå att bli riktigt dålig.

Att garderoben bli tommare och tommare - Det är dyrt att byta ut garderoben! Och nu finns inte ett endaste plagg kvar sedan starten förra året och på slutet har rensningar fått ske med kortare intervaller. på ett sätt kul men lite stressande för plånboken!

Att handla nya kläder - Jo men faktiskt, jag vet ju knappt vilken stil jag har, vad gillar jag egentligen?

Den ”nya”, lite skrynkligare hudkostymen - Det är inte bara huvudet som inte riktigt hänger med i viktminskningen om man säger så. Nu har jag väl ändå tur och har inga extrema hudveck som hänger och slänger, det känns lite som om att man har en skugga bakom sig när man ligger raklång i sängen. Man liksom flyter ut lite...

”nu ska du väl ändå inte gå ner mer?” - Bara för att jag har gått ner en stor siffra så betyder det väl inte att jag inte behöver gå ner mer. Det handlar väl mer om skillnaden mellan start och mål än om själva sträckan i det här fallet.

Smått nervös blev jag skjutsad in till Aleris mottagning i Motala den där tisdagsmorgonen efter att ha tagit morgonduschen med descutan (hallå svintohår). För att man skulle slippa sitta och vänta och bli supernervös så var två personer i taget kallade till operation, först ut för dagen var jag och en tjej till och vi blev snabbt omhändertagna av personalen. Först av allt fick vi klä om till snygga sjukhusoutfits, sedan kom en sjuksyster in och vi fick fylla i lite papper. Efter det tog det inte lång tid innan vi var på väg mot operationssalen. I operationssalen blev jag ett väldigt trevligt bemött, alla var mycket noga med att berätta vad de gjorde så man kände sig på något sätt supertrygg mitt i allt det nervösa inför operationen. Snabbt jobbade de också så innan jag visste ordet av så var jag färdig och det var dags att sova.

 

Lite omtumlad vaknade jag upp på uppvaket och så fort jag klarat av att ta mig ut till toaletten och fått ur mig ett par droppar så fick jag flytta tillbaka till salen. Eftersom jag skulle få stanna över natten så försökte jag hålla mig vaken under kvällen för att kunna få ihop några timmars sömn, det blev lite läsning blandat med korta promenader i korridoren. Jag kände mig oförskämt pigg och hade inte speciellt ont. Visst kändes det att de varit inne och grejat i magen men i jämförelse med ett par av mina rumskamrater så mådde jag hur bra som helst. Trots att jag gjort allt jag kunde så var det svårt att sova så det blev flera nattliga rundor i korridoren för att hålla rastlösheten och den där värken i axeln borta. 

På morgonen fick vi frukost på sängen, att få äta var en speciell känsla kan man lätta säga. Efter ett par skedar lättfil var jag supermätt men så gott det var! Efter att ha levt på pulverdiet i tre veckor så var det helt fantastiskt att få känna andra smaker!

De första dagarna var sega på promenadfronten också, den första ”långpromenaden” tog säkert den dubbla tiden mot vad den brukade ta, jag fick håll och var klippt slut när jag kom tillbaka.

Den första tiden efter operationen var det mycket tänk på dryck och mat. Att få i sig vatten så det räckte, att planera in måltiderna, att röra på sig och att ta de där sprutorna på sig själv såklart. Man fick nämligen med sig att antal sprutor med sig hem för att minska risken för blodproppar efter operationen, vill minnas att det var tio stycken som jag skulle ta en gång om dagen. Första gången jag skulle göra det hemma så tog det sin lilla tid, jag satt länge och väl och velade med den stackars lilla sprutan i handen, till slut kom jag på att om jag tittade i spegeln istället för direkt på magen när jag skulle sätta sprutan så gick det som en dans, ingen tvekan och inte gjorde det ont heller!

 

För drygt ett år sedan satt jag med en remissbekräftelse från obesitaskliniken på Vrinnevisjukhuset i min hand. Över jul och nyår hade jag funderat fram och tillbaka kring tanken på en gastric bypass. Var detta något för mig? Hur skulle livet se ut som opererad? Hur skulle livet se ut utan operation? Jag läste på forum och på bloggar om för och emot och försökte få fram vad jag själv tyckte och ville. Jag valde efter många om och men att skriva en egenremiss, i en sådan ska det framgå saker som hur länge man varit överviktig, vilka problem det medfört, om man ligger i riskzonen för andra sjukdomar pga fetman, hur man tidigare försökt gå ner i vikt, vad man har för inställning till vikten och till operationen, vad man förväntar sig och lite till. Att jag valde att skriva en egenremiss berodde till stor del på att läkarna på ”min” vårdcentral ofta är inhyrda och att det här med vikten var ett känsligt ämne för mig och som jag inte ville prata med någon nedlåtande läkare om. Annars är det nog vanligare att gå till sin läkare och be dem skriva en remiss till närmsta obesitasklinik. Under tiden jag skrev egenremissen blev jag verkligen på det klara med att det här var min väg att gå och det var med bävan för ett negativt svar som jag skickade iväg egenremissen.

Strax efter remissbekräftelsen dök det upp en kallelse till ett informationsmöte på Vrinnevisjukhuset. På det mötet fick man information kring operationen men jag vill minnas att det inte var några direkta nyheter de kom med, mycket av det de pratade om hade jag redan läst om på nätet. Om man fortfarande var intresserad av en operation efter informationsmötet så skulle man bli uppringd dagarna efter för att bli satt på kö och visst var jag intresserad! Ett av kraven de hade för att man skulle få genomgå operationen var att man skulle vara rökfri så där och då bestämde jag mig för att jag hädanefter skulle vara ickerökare och det är jag faktiskt fortfarande. När samtalet kom ett par dagar senare valde jag att tacka ja till möjligheten att bli opererad på Aleris klinik i Motala, väntetiden kunde vara något längre men närheten kändes trygg.

I slutet av mars satt jag på ett informationsmöte i Motala, där fick vi som var närvarande veta vad Aleris ansåg vara rätt efter operationen, vad man skulle tänka på, hur och vad man skulle äta osv. Dessutom blev vi vägda, mätta och synade i sömmarna för att veta hur mycket man skulle gå ner inför operationen. 135 kg var mitt utgångsläge och minst 5 av dem skulle bort var kravet men allt som försvann innan operationen var bara positivt. Nu när jag verkligen blivit godkänd så var det bara att köra på, Blondie fick hänga med på många och långa promenader. Eller så långa var de inte till att börja med, 135 kg släpar man inte kring på helt ostraffat kan jag säga. Aj vad ont det gjorde både här och var i kroppen men så småningom blev promenaderna i alla fall skapligt långa. De tre sista veckorna inför operationen skulle man flyta, dvs bara dricka typ nutrilett, naturdiet eller liknande pulverdieter. Det gör man för att vikten ska minska men även för att levern ska krympa ihop och vara så lite i vägen som möjligt under själva operationen. Inte var det gott men det gick, det gick tom lite lättare än vad jag trott innan tack vare att det numera finns lite olika smaker att variera i mellan.

Den 21 maj var det så dags för själva operationen…