Hur kommer man fram till att en operation där man minskar matsäcken samt kopplar om tarmsystemet är lösningen på problemet? Är det inte en väl drastisk lösning på ett enkelt problem? Är det inte bara att äta mindre och röra på sig mer? Det hade kanske fungerat, i alla fall om jag bara hade varit mindre överviktig och inte haft den viktresan som jag faktiskt har bakom mig.

 För mig var det en lång process där jag långsamt vande mig vid tanken. En process där jag var tvungen att se mina problem för vad de var, där inget gick att soppa under mattan längre. Jag var tvungen att tänka igenom och få till en långsiktig plan på hur mitt liv skulle komma att se ut i framtiden och inse att en operation var ett steg på vägen dit. Med en rygg som varit ett problem under en längre tid, förvarningar om diabetes på väg och leder som börjat varna om att bäst före-datumet var nära så var det dags att göra något. Något som skulle leda till en stor och framför allt långvarig förändring och med tidigare erfarenheter av att gå ner i vikt (och upp) så förstod jag att om jag skulle klara av att göra detta ordentligt en gång för alla så behövde jag också all hjälp jag kunde få. Känslan var lite som att stå naken och erkänna sitt eget nederlag i och med hur långt man har låtit det gå och dessutom också erkänna att jag fixar inte att lösa detta på egen hand. När jag väl kommit så långt så var valet på något sätt redan gjort, jag var inställd på att en gastric bypass kunde vara det verktyg jag så väl behövde för att förändra mitt liv. Nu började de mer praktiska funderingarna, hur skulle jag gå till väga för att ha en möjlighet att nå mitt mål?

Det här är mina tankar och upplevelser om hur  och varför jag valde just den här vägen, hur andra tänker eller ser på valet är deras sak, min sanning är inte allas sanning.