Idag blev det en liten tur upp till den lilla byn mitt i skogen! Först lite kaffe och prat på Sommarhagen och efter det ett litet besök på granngården. Vad vore väl en tur till Malexander utan en tur till Tumbo? Jag fick en guidad tur runt hus och stall av nya ägaren Anna och de har verkligen haft fullt upp sedan de flyttade dit! Stora huset renoveras för fullt och de hoppas på att kunna flytta in i det till hösten, under tiden bor de i matsalen med allt vad det innebär. Det enda de har gjort där är att byta ut kaminen som var alldeles feldimensionerad för att värma upp ett så pass stort hus... Stallet var sig likt, enda skillnaden var att logstallet var ombyggt för lösdrift med hittills två enorma "boxar" som fått agera fölboxar nu under våren. Japp, så är det, det finns småttingar på Tumbo igen! Så söta de var, Matilda och MacDuff, och så väntar de en liten till framåt slutet av maj. Kul att det händer något på gården igen och jag misstänker allt att jag kommer att åka förbi någon mer gång i sommar... :-)


Matilda


MacDuff med mamma Cara


Hästar på vallen...


Lillsjöhagen hade fått en helt annan sorts fyrfota invånare...

Det är med blandade känslor jag hör att Tumbotiden är över.
En känsla som har legat över gården i över 40 år kommer snart att var helt borta, det är rätt vemodigt. Jag har lite svårt att tro att verksamheten som vi känner till den kommer att finnas kvar, kanske i någon annan form men själva Tumboandan tror jag försvinner helt. Nu kommer det inte som en chock precis, det här är något som man har haft på känn ett par år. Hela stället har liksom haltat fram de sista åren men har ändå(som tur är) gett ytterligare ett antal nöjda Tumbotjejer.

Så många minnen jag har från det stället, både positiva och negativa... Ja jisses, busturer till H-fall, skrattattacker som slutar i buskarna, sadlar som spårlöst försvinner. Pinnens förtvivlan över att Zorro inte blev rädd för honom. Landsnäsrundan. Den vidbrända mannagrynsgröten, en historia som så smått spårade ur. Gelehallonkrig. Äggkrig... Alla dessa Tumbohästar! Zingo som alltid tog en tur ur hagen vid tiotiden. Feng, I say no more. Julle, sagohästen. Penny och Pennys föl som kliade sig på Georgs nytjärade stolpar. Leta hästar i hagen. Regniga somrar då allting alltid var blött. Soliga somrar och dammiga paddockar. Jag vill ha och huggabugga. Georgs historier. Och apan! Alla dessa lägerbarn. Och en hel hög med underbara människor som man har fått jobba ihop med! Alla sena kvällar och alla glada skratt. Så många minnen och jag skulle inte vilja vara utan ett enda av dem! Eller jo, ett och annat skulle jag kunna tänka mig att tappa bort men det är en helt annan historia. 

I mina försök att gå tillbaka i tiden så letade jag reda på min äldsta hästpärm, du vet den där som man satte in minsta lilla grej i. Strax bakom Hallingsfall -88 hittade jag ett diplom... "För mest uppmärksammade avsittning"!
Minnesbilder dök genast upp. Uppvisningar på ortens hockeyrink, mycket folk som tittade på, maskeradstafetthoppning, tomtedräkt, mycket uppsplet häst. I say no more... Kanske inte så konstigt att min mamma tyckte att hästar var stora opålitliga djur?

Återigen var lyckan fullkomlig! Ännu en gång skulle jag till Hallingsfall, mitt favoritställe.
Lite smått nervös var jag allt  när jag ställde in väskorna i blå rummet (skulle några gamla kompisar dyka upp, vilken häst skulle jag få?), så jag skyndade mig att få iväg föräldrarna som i år förstod vinken... Årets kärlek hette Orkan, en mörkbrun korsning halvblod/nordsvensk på ca 160 cm med världens lenaste och slappaste mule! Sitt namn till trots så var inte Orkan den allra snabbaste häst jag suttit på, inte heller den piggaste men vi kämpade på under våra tio dagar . Vi klarade tom av terrängbanan på godkänd tid vilket enligt min ridlärare Sofia var en bedrift! Snällare häst att pyssla med fanns inte och jag fick faktiskt med mig ett "bäst skötta häst"-diplom hem. Andra saker jag minns från det här året var Sofias ledarhäst, en fd travare med det fantasifulla namnet Travar´n. Travarn´n var en riktigt smart häst och vi fick efter varje uteritt byta ord för trav och galopp för annars for han iväg och lämnade oss andra till vårt öde.  Han hade även memorerat ridvägarna mycket noga och kunde mitt under en galopp svänga av på någon liten stig innan någon hade hunnit fatta vad som hände. Så märkliga ledarhästar är inget nytt påfund... 
Detta året var vi inte ute på någon nattritt (året innan blev vi väckta vid tolvtiden och fick ge oss ut på rundan som går "bakom" Hallingsfall, spännande med åska vid horisonten) istället fick vi bege oss ut på en morgonritt till Tumbo där vi fick prova deras terrängbana.
På den här tiden var det tradition att åka till Tumbo och möta  tumbobarnen i brännboll så det gjorde vi naturligtvis i år också. Där sprang vi omkring i hagen bredvid paddocken, självklart med några hästar som sällskap och om jag inte minns fel så dök George upp och härmade "Apan"...
Hästarna som fanns på Hallingsfall det här året var; Orkan, Zolei, Travar´n, Pondus, Miola, Ronja, Caaba, Gimmic, Robella, Pelle(Yes, just den Pelle ifrån sången),Tornado(även han en liten slöing), Catenka, Lampos, Hebe, Peija, Pontus, Pius, Molly, Pirat, Zingo(som fick tillbringa rätt mycket tid på Hallingsfall eftersom han rymde ur hagen på Tumbo), Picasso, Petronella, Roseye samt hennes föl för året; Pepita.
Detta året gick Sofia och Soile in stenhårt för att lära lägerbarnen vilken färg på vattenhinken hästarna föredrar. Och vattenkriget var igång...
Och inget läger utan spökrunda, halmgubbe i Krokis lada, mystiska ljud från skogen, spökryttare dök upp, kall spagetti kastades och fantasin skenade...
Jag får inte glömma bort buset! Buset mellan ledarna på Hallingsfall och Tumbo! Detta året innebar det en öppnad surströmmingsburk (med Georges goda minne) som gömts inne på ledarnas rum, det luktade i hela huset. Samt alla träns som en morgon var fint upphängda i trädet bredvid pumpen. Något som man naturligtvis fortsatte med när man gick från lägerbarn till ledare...
Hallingsfall hade allt det där ett läger skulle ha och lite till och trots alla år som jag senare tillbringade på Tumbo så är det ändå Hallingsfall som ligger närmast hjärtat.

Livet på Tumbo har under de senaste ca 10 åren varit något väldigt speciellt. Där har många scener utspelat sig som lätt skulle passa in i  den värsta doku-såpan; vänner har ställts mot varandra,  lögner har uttalats, påtryckningar i olika former har skett, folk har slitit sitt hår och blivit halvt galna av trötthet och bekymmer över verksamheten, ja listan kan göras hur lång som helst men ändå har allt detta inte lyckats att förta det Tumbo som finns i mitt hjärta!

Jag glömmer aldrig den dagen då jag för första gången satte min fot på Hallingsfall. Vilken lycka!  Vilket underbart ställe, vilket underbart liv för en hästtjej. Först fick jag provrida Falladin (som faktiskt var min sköthäst på min lilla ridskola där hemma) men han var en anings för stor och stark för mig att rida på så jag fick istället Miola som min häst. Sedan följde tio underbara dagar fyllda av hästglädje och jag ville inte alls åka hem när de var slut. Som så många andra tjöt jag som en gris på vägen hem, vill minnas att mina föräldrar hotade att släppa av mig mitt i skogen om jag inte slutade...
En halv evighet har gått sedan dess men jag minns det som igår. Hugga-bugga, Musse Pigg, Öknen, spökrundor, nattritter, Jag vill ha, vattenkrig,,, Vilka minnen...