Det är med blandade känslor jag hör att Tumbotiden är över.
En känsla som har legat över gården i över 40 år kommer snart att var helt borta, det är rätt vemodigt. Jag har lite svårt att tro att verksamheten som vi känner till den kommer att finnas kvar, kanske i någon annan form men själva Tumboandan tror jag försvinner helt. Nu kommer det inte som en chock precis, det här är något som man har haft på känn ett par år. Hela stället har liksom haltat fram de sista åren men har ändå(som tur är) gett ytterligare ett antal nöjda Tumbotjejer.

Så många minnen jag har från det stället, både positiva och negativa... Ja jisses, busturer till H-fall, skrattattacker som slutar i buskarna, sadlar som spårlöst försvinner. Pinnens förtvivlan över att Zorro inte blev rädd för honom. Landsnäsrundan. Den vidbrända mannagrynsgröten, en historia som så smått spårade ur. Gelehallonkrig. Äggkrig... Alla dessa Tumbohästar! Zingo som alltid tog en tur ur hagen vid tiotiden. Feng, I say no more. Julle, sagohästen. Penny och Pennys föl som kliade sig på Georgs nytjärade stolpar. Leta hästar i hagen. Regniga somrar då allting alltid var blött. Soliga somrar och dammiga paddockar. Jag vill ha och huggabugga. Georgs historier. Och apan! Alla dessa lägerbarn. Och en hel hög med underbara människor som man har fått jobba ihop med! Alla sena kvällar och alla glada skratt. Så många minnen och jag skulle inte vilja vara utan ett enda av dem! Eller jo, ett och annat skulle jag kunna tänka mig att tappa bort men det är en helt annan historia.