För drygt ett år sedan satt jag med en remissbekräftelse från obesitaskliniken på Vrinnevisjukhuset i min hand. Över jul och nyår hade jag funderat fram och tillbaka kring tanken på en gastric bypass. Var detta något för mig? Hur skulle livet se ut som opererad? Hur skulle livet se ut utan operation? Jag läste på forum och på bloggar om för och emot och försökte få fram vad jag själv tyckte och ville. Jag valde efter många om och men att skriva en egenremiss, i en sådan ska det framgå saker som hur länge man varit överviktig, vilka problem det medfört, om man ligger i riskzonen för andra sjukdomar pga fetman, hur man tidigare försökt gå ner i vikt, vad man har för inställning till vikten och till operationen, vad man förväntar sig och lite till. Att jag valde att skriva en egenremiss berodde till stor del på att läkarna på ”min” vårdcentral ofta är inhyrda och att det här med vikten var ett känsligt ämne för mig och som jag inte ville prata med någon nedlåtande läkare om. Annars är det nog vanligare att gå till sin läkare och be dem skriva en remiss till närmsta obesitasklinik. Under tiden jag skrev egenremissen blev jag verkligen på det klara med att det här var min väg att gå och det var med bävan för ett negativt svar som jag skickade iväg egenremissen.

Strax efter remissbekräftelsen dök det upp en kallelse till ett informationsmöte på Vrinnevisjukhuset. På det mötet fick man information kring operationen men jag vill minnas att det inte var några direkta nyheter de kom med, mycket av det de pratade om hade jag redan läst om på nätet. Om man fortfarande var intresserad av en operation efter informationsmötet så skulle man bli uppringd dagarna efter för att bli satt på kö och visst var jag intresserad! Ett av kraven de hade för att man skulle få genomgå operationen var att man skulle vara rökfri så där och då bestämde jag mig för att jag hädanefter skulle vara ickerökare och det är jag faktiskt fortfarande. När samtalet kom ett par dagar senare valde jag att tacka ja till möjligheten att bli opererad på Aleris klinik i Motala, väntetiden kunde vara något längre men närheten kändes trygg.

I slutet av mars satt jag på ett informationsmöte i Motala, där fick vi som var närvarande veta vad Aleris ansåg vara rätt efter operationen, vad man skulle tänka på, hur och vad man skulle äta osv. Dessutom blev vi vägda, mätta och synade i sömmarna för att veta hur mycket man skulle gå ner inför operationen. 135 kg var mitt utgångsläge och minst 5 av dem skulle bort var kravet men allt som försvann innan operationen var bara positivt. Nu när jag verkligen blivit godkänd så var det bara att köra på, Blondie fick hänga med på många och långa promenader. Eller så långa var de inte till att börja med, 135 kg släpar man inte kring på helt ostraffat kan jag säga. Aj vad ont det gjorde både här och var i kroppen men så småningom blev promenaderna i alla fall skapligt långa. De tre sista veckorna inför operationen skulle man flyta, dvs bara dricka typ nutrilett, naturdiet eller liknande pulverdieter. Det gör man för att vikten ska minska men även för att levern ska krympa ihop och vara så lite i vägen som möjligt under själva operationen. Inte var det gott men det gick, det gick tom lite lättare än vad jag trott innan tack vare att det numera finns lite olika smaker att variera i mellan.

Den 21 maj var det så dags för själva operationen…