Precis när första förvirringen börjat lägga sig efter skolstarten och man känner att man har börjat få lite kläm på det här med pbl, när man känner att man har liiite koll på vart salar och liknande finns och när en del namn på kurskamrater faktiskt har fastnat, ganska självklart så ska det hända något då.
Till att börja med, en riktigt rejäl tokförkylning som sätter sig på både hörsel och hjärna så man vare sig hör eller förstår. Rätt så raskt förflyttar den sig ner till halsen och den verkar faktiskt ha bestämt sig för att det är ett attans så trevligt ställe att befinna sig på om man är förkylning för hur mycket jag än hostar så är det stört omöjligt att få den på flyttningstankar.

Någon annan som däremot har gått i flyttankar ett tag är tydligen sönernas frånvarande far som idag lyckades både förvåna och chocka oss i vår lilla familj med att bara sådär, utan förvarning, efter drygt 2½ års frånvaro, helt plötsligt stå utanför vår dörr! Barna visste knappt hur de skulle bete sig eller vad de skulle säga... Blev en anings småchockad själv måste jag säga. Återstår dock att se i vilket form och vart han slår sig ner och hur kontakten kommer att vara mellan honom och barna framöver...