Eftersom mamman i familjen för tillfället är barnledig så tänkte hon passa på att göra sådant där som hon sällan gör när Bröderna Bus är hemma. Det kan tex vara att komma hem från jobbet, slappa en halvtimma (eller två) och sedan ta hunden med sig till skogen för att se efter om det är sant det där med att det kan finnas en och annan svamp där. Just idag var det exakt det mamman fick för sig att göra när hon märkte hur tyst och tomt det var där hemma.

Tänkt och gjort, psykohunden (det är löptider...) packades in i bilen och forslades ut en bit bland granarna och väl där skuttade båda ut ur bilen och in bland allt det gröna. Så där gick vi alltså med näsan neråt båda två, jag letade efter små gula färgfläckar som med lite tur kunde visa sig vara kantareller, vad psykohunden letade efter vet jag inte så noga men så länge hon inte åt eller rullade sig i något mindre mysigt så kunde hon få gå snosa runt lite.

Fast just idag hade jag gärna önskat att hon var en anings mer hundlik och visat att det var något utöver det vanliga på gång i skogen. Där gick vi alltså båda två, helt aningslösa som ni förstår, med näsan (och koncentrationen) i backen. Alla som har traskat i en stenig östgötaskog vet att där går det både uppför och nerför lite som det vill och att det därför kan vara lite knepigt att se några längre sträckor framför sig och det är där som psykohunden gärna hade fått förvarna om att vi faktiskt inte var ensamma! Ja, jag vet att det bor djur i skogen och att man kan springa på ett någon gång ibland men en liten förvarning hade inte skadat.

När vi precis tagit oss uppför en backe och var på väg nerför en annan samt rundat en större hög med stenar så gick hjärtat från att ha slagit i långsam promenadiskogenmednäsanibacken-takt till stillastående och från det till maxpuls på ett par sekunder när jag plötsligt hörde några grymtningar inte långt ifrån oss. Ungefär samtidigt så upptäckte det grymtande djuret oss och grymtade kvickt med sina likaledes grymtande vänner. Under de evighetslånga sekunder jag funderade på hur illa det kunde vara att överraska vildsvin med en hund så kom de grymtande djuren fram till att det var läget var jävligt kritiskt och att det (tack och lov) var läge för att fly med svansarna rakt upp och skrikandes som grisar för att vi skulle förstå hur långt bort de försvann.

Lättnad är ett milt ord för var jag kände just då. Och Blondie, som det lilla psyko hon är för tillfället, stod bara och viftade på svansen...