Store sonens skor visade sig vid en närmre titt vara på gränsen till att lämna kvar sulan på marken i vilket ögonblick som helst, med andra ord var det hög tid för skoshopping. Nu är det ju så att den store sonen inte alltid är med på noterna när det gäller att byta ut välanvända och sköna saker. Detta brukar visa sig genom att nya kläder och skor kan bli stående oanvända tills mamman helt sonika slänger det gamla men också genom att den välbehövda shoppingen genomförs på ett allt annat än frivilligt sätt. Med allt detta i åtanke beväpnade jag mig med mitt allra bästa tålamod och for iväg till Linköping med båda sönerna.

Efter ca fem minuter hade den lille sonen hittat både ett par skor som fungerar nu och ett par att använda när det blir kallare. Så bra, tänkte jag, det här är ju snart avklarat. Men oj, så fel jag hade... Tyvärr så hade den store sonen siktat in sig på ett par som han gillade men som inte fanns i hans storlek och då blir det så att inget annat passar. Inga andra är sköna. Inga andra är snygga. Efter många om och men lyckades jag få honom att åtminstone prova ett par vinterskor som dög. Sedan var vi inne i tre andra affärer, fortfarande inga andra skor som dög. Suck... Inför den femte(!) affären samlade jag ihop grabbarna och de sista fragmenten av tålamodet och gick in utan större förhoppningar.

Tänk er följande scen; den trulige fjortonåringen går motvilligt runt i en skoaffär och tittar än mer motvilligt på några få skor, runt honom studsar trettonåringen som helst av allt vill åka hem igen för att gå till fritidsgården, mamman tittar lite mer ingående på de skor hon tror att fjortonåringen gillar för att hitta rätt storlek (vid det här laget är alltså uppgiften "hitta rätt storlek" för jobbig för fjortonåringen), trettonåringen ger brorsan förslag på alla möjliga skor vilket gör fjortonåringen om möjligt än mer trulig och inåtvänd.

Nu skulle man ju kunna tro att den här scenen slutar med ett mindre (eller större) sammanbrott var på mamman ger upp och skyndsamt ser till att få in ungarna i bilen för hemfärd, utan skor. Och det var faktiskt det scenariot jag förberedde mig på men jag kan tacksamt meddela att så inte blev fallet! Efter att ha muttrat något om att allt kan lagas med silvertejp så skakade den store sonen av sig truligheten och pekade ut ett par skor han gillade (fast de gamla skorna var minsann skönare!). Efter det var allt frid och fröjd och vi kunde bege oss hemåt igen.

Väl hemkommen igen så blev det soffan, Idol och en martini. En klart godkänd avslutning på fredagens bravader.