att jag aldrig lär mig...

eller konsten i att alltid hoppas på det bästa...

Ställde frågan om när mina pojkar ville åka till sin pappa. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att valmöjligheter är exakt detsamma som olika val? Den lille pojken säger ikväll för att han vill titta på hockey med sin pappa (högst förståeligt då mamman är extremt ointresserad och därmed ett värdelöst tittapåhockeysällskap). Naturligtvis säger då den store sonen att han vill åka imorgon och det valet grundas inte i något argument alls. Är jag förvånad? Nej, inte direkt. Och den lilla förvåning jag känner är inte över deras svar utan snarare över det faktum att jag ännu en gång gav dem möjligheten att välja olika...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0