Det här med att ändra gamla rejält invanda vanor är inte lätt alltså men det är precis vad jag har varit tvungen att göra nu och det känns som om hela jag skriker i protest (eller gnisslar lite i alla fall).

 

Mitt knä började ju bråka med mig för ett par veckor sedan och i och med det så fick knät semester från springandet, eller ja, hela jag fick semester från springandet. Eller knät blev sjukskrivet och resten av mig blev ofrivilligt avstängd är väl närmre sanningen om jag ska vara ärlig. Sedan har knät fått vara sjukskrivet rätt ordentligt i fred förutom en promenad som resuleterade i att vaderna tyckte att det var hemskt orättvist att bara knät fick vara sjukskrivet så de krampade ihop sig totalt i protest, det gjorde ett rejält avtryck i resten av kroppen eftersom den är rätt så beroende av både knän och vader för att kunna ta sig framåt. Eller för att hålla sig upprätt över huvud taget kan man säga, det var på håret och med stort tack till en liten björk som jag klarade av att fortsätta vara i ett vertikalt läge. Men jag tror ni förstår läget, de senaste veckorna har helt enkelt varit långsamma.

 

I helgen fick en blivande naprapat ta sig en titt på knä och tillhörande vad som fortsatt göra ont. Nu blev det ett himla klämmande, vickande och dragande i knät men det han kunde säga var att jag hade för svaga muskler i höften och då fick ett liten område, gåsfoten, på insidan av knät sota för det. För att bli kvitt problemet så fick jag några övningar som osökt ger lite Lanefeldt-vibbar men om det hjälper så är jag redo att köra övningarna med hela 80-talsoutfiten! När knät fått sitt gav sig den blivande naprapaten sig på att försöka massera ut det onda i vaden. Shit, jag tror det var det mest smärtsamma jag upplevt näst efter barnafödande om jag ska vara ärlig! Vaden ligger tydligen i något slags halvkrampläge, inte helt i kramp men långt ifrån avslappnad också, och behöver tydligen inte mycket för att gå över helt i kramp. Alltså ska vaden ta det lite lugnt också, den får mer än gärna röra på sig men några tåhävningar är det inte tal om! Jag frågade lite fint vad han trodde om den kommand halvmarastarten men han skakade lite på huvudet och mumlade lite om en veckas promenerande, på det en veckas lugn jogg och sedan öka tempot varefter och detta bara om knät är på gott humör och inte gör mer ont under och efter påfrestning. Ja ja, vi får väl se hur det blir.

 

Jag börjar så lätt klättra på väggarna här hemma, känner mig galet rastlös och skulle så gärna vilja ge mig och och springa bort en massa frustration och negativa känslor men får inte göra just det. Det som återstår är att ge sig ut på en rejäl långpromenad för att rensa huvudet,Men då kommer vi till dagens stora fråga. Kan man verkligen gå ut på en lång promenad utan hund? Är det ens möjligt? Att gå ut utan mål och utan hund? Nu talar vi brytande av typ 20-årig gammal vana. Rätt rejält invand med andra ord. Och eftersom jag inte var helt säker på vadernas status så vågade jag inte be om att få låna något promenadsällskap heller (Jo hej, det är så att jag råkade tappa din hund i skogen för jag fick kramp. Nej tack, jag tror inte jag vill ha just det samtalet.). Det blev alltså till att bege sig ut på egen hand och med resultatet i hand så gick det väl bra. Jag var ute i drygt en timma, fuskade lite lätt med en ljudbok som sällskap men i en sådan här situation är väl alla medel tillåtna. Slutsatsen blir som följer; visst går det att gå ut på långpromenad utan hund, det är bara så oändligt mycket tråkigare och jag föredrar promenadsällskap, tvåbent eller fyrbent, vid varje givet tillfälle!