blandade känslor

Härom dagen fick jag veta att en person som är viktig för mina barn går i flyttankar. Flyttankar som skulle innebära en enkel resa på drygt 30 mil för grabbarna om de skulle hälsa på.

 

Har brottats med besvikelse, ilska och uppgivenhet under helgen, kanske helt i onödan för vad jag vet så är det inte bestämt än. Fast tankarna finns där.

 

Men vi har klarat av detta förut, grabbarna och jag. Och jag är övertygad om att vi gör det igen om det blir så.

 

Men det är inte utan att jag undrar hur tankarna går? 

 

 

Svårt att förstå att någon kan tänkas överväga ett sådant beslut. 30 mil!
Skönt att grabbarna är så pass stora nu i alla fall, att de skulle kunna ta tåget om de skulle vilja hälsa på. Fast med en sådan sträcka blir det väl endast till långhelger och skollov. :-/