I helgen blev jag ombedd av min pappa att hjälpa till med att måla verandan i Blåvik. Eller rättare sagt, jag frågade om det var något som han gärna såg blev gjort under helgen när jag var där och fick gräsklippning och målning till svar. Så jag hade liksom erbjudit mig att göra det frivilligt. Och just då. när vi pratade om det i telefon, så kändes det helt genomförbart. Ja, nu tänker jag mest på själva målandet, gräsklippning har jag aldrig haft speciellt svårt för så det brukar mer falla på om det finns bensin till gräsklipparen eller inte. Så tillbaka till målandet, det pappa ville ha målat var det som är precis under taket på verandan, det innebär att man måste upp en bit på en stege för att över huvud taget nå det som skulle målas.
Och det är DÄR problemet sitter. Jag har nämligen ett balanssinne som ger upp och packar ihop så fort jag ställer mig på en stol och ger jag mig upp på något som är högre än så så tar balanssinnet semester och vägrar att bli inbeordrat trots övertidsersättning eller andra mutor. Och eftersom balanssinnet är skamligt fegt så har jag utvecklat en viss höjdrädsla och en defivitiv rädsla för att ge sig uppför stegar!
Men som sagt, när vi pratade om det i telefon så kändes det genomförbart, jag fick ordning på vilken färg det skulle målas med och vart det skulle målas och jag tänkte i mitt stilla sinne att såååå högt upp är det ju inte så det kommer säkert att gå bra.
Så åkte jag upp till stugan.
Väl uppe i stugan så var det så soligt och varmt att jag gick ner till stranden för lite sol och bad. Badplatsen som ligger bara några minuters promenad ifrån stugan är faktiskt också en av stugans fördelar under sommaren, man kan nämligen gå dit oavsett hur man ser ut utan att känna sig uttittad. Efter några timmar på stranden gick jag upp gen och började där snegla på stegen och verandan. Jag flyttade på stegen och provklättrade ett par steg upp och balanssinnet hotade direkt med att åka på en sistaminutenresa någonstans varpå jag lika snabbt klev ner igen. Där stod jag en stund och tittade fundersamt på stegen. Var den stadig nog? Nog kunde den glida åt sidan eller varför inte bakåt i gräset när jag väl klättrat upp? Eller så blir jag snurrig nog för att tappa greppet? Och ramla ner på verandan gör nog ont? Ramla ner på gräset gör nog också ont? Med en känsla av nederlag insåg jag att det minsann inte skulle bli något målat. Rädslan hade segrat. Istället klippte jag gräset och tvättade bilen, efter det var det så mycket mygg att det inte gick att vara ute längre och därmed "hann" jag inte med målandet.
Till saken hör att jag skulle vara barnvakt dagen efter och då man helst inte ska måla i strålande sol så föll målningen på att jag skulle åka hemåt igen innan solen försvunnit från framsidan. Fick dock ett samtal från gudsonens mamma som hade lyckats få ledigt dagen efter och därmed inte behövde barnvakteriet längre.Så efter en lång, härlig, varm skogspromenad så gick jag ner till badet igen och tillbringade några timmar i solen (och några minuter i vattnet, det var faktiskt riktigt skönt). När jag kommit upp till stugan igen gick jag runt och blängde på stegen. Sedan dagen innan hade nederlaget mot stegen och höjden gnagt rejält inuti, jag gillar inte att ge upp på något jag har lovat att göra och nu fanns ju tiden att göra något åt det igen. Beslutsamheten tog över, stegen togs fram, färgen hälldes upp och penslar togs fram. Efter det tog jag årets största andetag (som om det typ hade varit det sista jag skulle kunna ta) och klättrade upp några steg sådär att jag precis nådde upp till det som skulle målas. Balanssinnet lämnade in uppsägningsblanketten och benen var som överkokt spagetti men trots det började jag måla lite försiktigt på det lilla området som jag nådde. Skakig men fortfarande vid liv och eftersom stegen faktiskt stod still så trotsade jag allt och tog ett kliv till upp. Och ett till. Och ett till. Till slut var jag så högt upp att jag faktist nådde allt som skulle målas och målat blev det!
Efteråt var jag så skakig och trött i benen att jag inte skulle kunnat springa ett steg om så livet hängde på det. Men jag hade gjort det! Jag hade trotsat både balanssinnet. höjdrädslan och rädslan för stegar! Skitlarvigt tycker säkert den största delen av befolkningen men skitstort för mig!
Där bland tallarna på Torpön finns möjligheten att ge sig upp bland trädkronorna och svinga sig från träd till träd som Tarzan. Okej, det var kanske en liten överdrift just det där med Tarzan. Men en klätterbana finns, eller rättare sagt fyra, på olika höjder och med olika svårighetsgrader. Dit ville grabbarna åka så vi packade in oss i bilen och åkte dit. Sedan var det fritt fram för klättrande! Jag hade Lilla Bus med mig som anledning till att inte kunna ge mig upp i träden. Nästa sommar kanske... Efter klättrandet blev det ett stopp i glassbaren för valfri glass, en god avslutning på eftermiddagen!
Det skulle bli kvällspromenad i grannbyn ikväll eftersom den store sonen skulle vara med på klubbmästerskap i standardpistol. Solen sken och allt verkade gynnsamt för en trevlig runda runt väl valda delar av grannbyn. Alldeles lagom varmt tyckte Lilla Bus och jag. Då bestämde sig vädret för att vända på en ytterst liten femöring. Från strålande sol till ösregn på mindre än en minut. Jag tror inte att jag egentligen behöver skriva ut att vi var utan paraply och därmed blev blöta men jag gör det ändå, vi blev genomblöta! Vi försökte vänta ut regnet under ett träd men det hjälpte bara till en början, det skvätte snart på lika bra där som på vägen så det var lika bra att gå. Så det gjorde vi, gick ändå alltså. Som tur var så var det varmt så det var skönt i alla fall. Jag kanske bör tillägga att det sista var min uppfattning, Lilla Bus är inte förtjust i någon form av vatten alls förutom det som går att hitta i en vattenskål.
Efter en stund gav regnet med sig och solen tittade fram igen och naturen bjöd på droppande träd och lättande dimma, tyvärr så vill inte min mobil riktigt fånga det jag såg men jag kan ändå bjuda på ett litet smakprov på omgivningarna i grannbyn!
Där satt jag i kyrkan och väntade på att grabbarna skulle få sommarlov, inte nog med det, det var sista gången den store pojken skulle få sommarlov från just den här skolan! Han kommer aldrig mer sitta i just de här kyrkbänkarna och vänta på att få gå ut till många, långa, härliga sommardagar. Han kommer istället att få sitta någon annanstans och vänta på de där sommarlovsdagarna istället. Men nog om honom nu, för där satt jag i kyrkbänken och var så nostalgisk som man bara kan bli vid sådana tillfällen då tanken plötsligt slog mig. Den Tanken. Det är nästan (obs, nästan!) 25 år sedan jag upplevde detsamma som den store pojken fick uppleva den här dagen. Den tanken kändes nästan lika märklig och omöjlig en stund som när man tittar på stjärnhimmeln och inser hur liten man är. Men hur gick det till? 25 år (nästan!!!)? Jistanes vad tiden far iväg. Tur man inte tänker på det varje dag!
Men sommarlov blev det för båda grabbarna vilket firades med hembakt jordgubbstårta och saft när vi kom hem. I höst väntar nya äventyr för den stora grabben som hoppas på att komma in på Bygg och anläggning på Ljungstedska i Linköping, han vill gå i morfars fotspår och bli grävmaskinist vad det lider.
Det var inte riktigt meningen att det skulle ta så lång tid innan ett nytt inlägg dök upp här på bloggen. Egentligen har jag haft massor att pyssla med, tänka på, fundera över, förbereda inför och därmed även haft massor att skriva om men det har helt enkelt inte blivit av. Ändring på det nu då!
Om det blir som tänkt så kommer det flera inlägg inom kort varav en hel del kommer att följa det tema som varit tongivande den sista tiden.
Skogen runt stugan är som gjord för att gå promenader i, nu har jag hittat en ny favoritrunda som snirklar sig mellan berg, sjöar och gamla torpruiner. Helt otroligt att folk bott på en del av dessa stället, vilket liv de måste ha haft. Vintrarna... Hu!
Idag var det så dags för tävlingen som hela helgen går ut på, riksfinalen i Svenska Ungdomscupen. Jag bänkade mig i soffan med kaffekoppen och datorn för att följa ungdomarna men det var tydligen tjall på ledningen eller något liknande för det blev ingen liverapporteringen. Jag fick hålla till godo med små smsrapporter istället och till slut fick jag detta;
Klockan 05.15 ekade larmet i sovrummet. Ärligt talat, det är lite i tidigaste laget för att vara en lördagsmorgon men vad gör man inte för sina små telningar.
Dagens arla uppgift bestod i att upp den store sonen ur sängen och få honom tillräckligt vaken för att det skulle vara möjligt för honom att få kläder på kroppen och hårspray i luggen. När det väl var utfört skjutsade jag iväg honom till Strålsnäs för vidare transport till Töreboda och en helg i luftpistolens tecken.
När sonen väl var avsläppt åkte jag raka vägen hem och kröp ner under täcket igen. Det var himla skönt kan jag säga.
Nu sitter jag i soffan med en kopp kaffe och följer klubbens skyttar via internet, elektroniska måltavlor är himla fiffiga på så vis faktiskt, att jag kan sitta här hemma och ha nästan lika bra koll på resultaten som om jag vore på plats. Så lycka till ungar, jag håller båda tummarna och ett öga på er!
Det var rätt spännande att sitta hemma och följa tävlingen måste jag erkänna. Någon nagel eller två är numera lite kortare och de äckliga godisbitarna som blev kvar från igår är uppätna...
Dagens resultat räckte till en tredjeplats och nu är det bara att vänta tills imorgon, då är det dags igen!
Under många, många år så har det funnits planer på att bygga en veranda. Nu är planen både sjösatt och förverkligad och det enda som fattas är våren och värmen!
Man skulle kunna tro att detta är en liten tecknad filmsnutt om hur det kan vara att ha katt. Men då har man fel. Mycket fel. Detta är så mycket mer än så. Detta, gott folk, är inget mindre än den oförvanskade sanningen om vad kattägare får vara med om!
Onej, jag är verkligen inte det minsta trött om nu någon skulle tro det, katten var definitivt inte billig i natt och nej det går inte att stänga sovrumsdörren för då händer följande;
