Utifrån förra året började jag fundera lite på hur detta år kan komma att se ut. Vad vill jag uppnå? Vilka målsättningar kan vara möjliga? Sakta men säkert så fick jag ihop en liten lista på saker jag hoppas kunna uppnå under året. En förutsättning är naturligtvis att jag håller mig pigg, hel och frisk så att jag kan fortsätta på den inslagna vägen.

bild från google

 

1. Innan året är slut ska jag ha uppnått 1000 sprungna kilometer, det innebär ca 2 mil i veckan och bör vara helt möjligt att få till även för en löpomstartare som jag.

2. En halvmara i maj, målet är att ta sig runt över huvud taget.

3. En halvmara i höst, målet är att slå majtiden.

4. Att nå min målvikt, den är numera inte så avlägsen (ca 10 kg bort), syftet är att vikten inte ska slita onödigt mycket på kroppen nu när jag kommit igång med springandet igen. Vore väldigt trist att behöva sluta för att knän och fötter ogillar belastningen.

5. Stressa mindre! Behöver inga närmre kommentarer, dock är det lite svårt att mäta men med tanke på att stress ofta innebär migrän för min del så får jag kanske skriva om det målet till färre migränattacker istället.

Vilket är syftet, vad hoppas jag uppnå med mina mål? Jo, förutom att jag tycker att det är skönt att springa så är tanken att jag ska må bättre över lag och därmed få mer energi och glädje som kan läggas på familj, vänner och andra trevligheter!

Året som gick var ett förändringens år på många sätt. Ett av dem var att jag började röra på mig ordentligt. Som jag skrivit tidigare så var det till att börja med för jag skulle gå ner så mycket som möjligt inför min gastric bypass. Och, aj, så ont det gjorde i början. Benen värkte. Ryggen värkte. Och fötterna ska vi inte tala om. Flera gånger var jag gråtfärdig när jag var på väg hem efter en lite för lång promenad, så ont gjorde det. Men det gick. Jag gick. Gick och gick och gick…

Efterhand som vikten minskade så blev det också lite lättare att gå och promenaderna blev både fler och längre. Under sommaren började jag träna lite styrketräning också, mest för att ryggen skulle må bra. Det är inte riktigt min grej men för den goda sakens skull så är det bara att köra på. I slutet av november nådde jag gränsen för att få börja springa istället så då testade jag det och det gick över förväntan. Tack vare alla lååånga hundpromenader så var kroppen rätt positiv till att röra sig i en högre (ja, ja, så snabbt gick det inte det får jag erkänna) hastighet. Jag kan bara konstatera att jag har saknat det, att kunna ge mig ut att springa, åh vad skönt det är (inte alltid under tiden men efteråt…).

 För att ha lite koll på hur mycket jag rört på mig så har jag använt mig av appen Run-keeper och enligt den så har jag gått/rott/sprungit 1448 km fördelat på 210 tillfällen under året som gått. En ganska bra förändring skulle jag vilja säga! Nu är det bara att hoppas att skador, sjukdomar och annat elände håller sig borta så att förändringen är här för att stanna!

Året som gått...

Året började på minussidan. Rejält på minussidan. Framför allt var det energinivån och glädjen som låg på ett kraftigt minus. Dåligt samvete vad jag än gjorde och ett inombords som knöt ihop sig inför minsta lilla uppgift. Det var många funderingar kring nutid och framtid, vad göra och vad inte göra? Så småningom började en plan att utkristallisera sig och tur var väl det för så som jag mådde då var inget bra sätt att må om man vill hamna någon annanstans än rakt in i väggen. Har ju varit där tidigare och nu, nästan ett år senare, så kan jag ju se att jag var rätt nära den där väggen igen. Hur som helst, två saker var det som årets plan handlade om, dels att ta ett år från studierna (vilket gick sådär med tanke på att jag läst lite annat under tiden, det är kul att lära sig saker!) för att komma ifrån en stor del av den inre stressen och dels att förändra den rent kroppsliga situationen. Som tur var behövdes en vikarie på mitt sommarjobb och vips så var den frågan om sysselsättning löst. En egenremiss skickades till obesitaskliniken och ”vips” så var resan mot en gastric bypass startad.

Och så har året rullat på! Jag har haft förmånen att ha ett omväxlande jobb med härliga ungdomar tillsammans med fantastiska kollegor som jag kommer att sakna den dagen jag stänger den dörren för sista gången. Visst har det varit både uppåt och neråt men det har hela tiden varit fokus på vägen framåt, en mycket trevlig egenskap på ett arbete!

Av naturliga skäl har det varit stort fokus på mat under året, först låg det på att gå ner i vikt för att operationen skulle ha så goda förutsättningar som möjligt, sedan låg det på vad man faktiskt kunde äta, eller inte äta, efter operationen. Nu handlar det mera om att man äter det man mår bra av, ibland slarvar man och det fungerar till viss del men kroppen är ganska snabb på att säga till om vad som är okej och inte okej numera. Den stora skillnaden som ändå är en följd av viktminskningen är väl att träningen numera är en rutin istället för en önskedröm. Minst fyra dagar i veckan sker någon typ av träning och jäklar vad skönt det är att ha kommit igång med det igen!

Vad mer har hänt under året? Jo, den store sonen har gått och blivit verkligen stor och börjat på gymnasiet! Han går en variant av bygg och anläggning och slutmålet är att bli grävmaskinist som morfar (ja, morfarn är rätt så stolt över barnbarnets yrkesval), det verkar även gå rätt så bra för den store sonen i skolan och det känns skönt att han har kunnat hitta sin grej. Den lille sonen har gått och blivit större också, numera är han längre än mamman vilket han tycker är rätt skoj att retas med. Han vet inte vad han ska välja inför gymnasiet men förutsättningarna inför valet är betydligt bättre nu än vad de var för ett år sedan och det är helt fantastiskt, vilken skillnad det är när en elev får bra förutsättningar för att lära sig saker!

Det känns som ett år när mycket har vänt till det positiva, ett vägskäl utan dess lika helt enkelt och jag vandrar gärna vidare på den här vägen vi har slagit in på. Det nya året kommer att bjuda på nya utmaningar både för mig och för grabbarna men det känns även som att vi alla tre är starkare och kommer att kunna ta oss an det nya på bra sätt!

Och slutligen, ett stort tack till er som funnits med på resan under året, ni som stöttat när det behövts och knuffat på när det behövts. Ni betyder mer än ni tror, i mina ögon är ni är guld värda och jag är tacksam över att ha er vid min sida!